Jag bläddrar bland bilder, och hittar fotografier från när barnen var här förra sommaren. Och barnbarnen.  Och bilder från innan dess. Och bilder på när vi mötte den lilla minsta första gången. Och från när vi när vi bodde i Tucson, och när vi spelade verdiales i Ivans garage, när vi målade muralmålning i Safi, åt sill på bakgården, körde genom öknen…

Det är faktiskt så att jag måste ta ett djupt andetag. 

Så plötsligt allt förändrades. Så avlägset det känns, alltihop. Nu fick också jag, vi, uppleva ofrivilliga avstånd. Längtan. Uppbrott. Men inte för att vi tvingats ge oss iväg. Utan för att tillvaron, så som vi kände den, gav sig iväg från oss.

Jag bläddrar vidare. Allt varsammare. Det går att glädjas åt minnen. Man behöver inte överväldigas av saknad. 

---