(dag 53) Allt varsammare. Corona.

Jag bläddrar bland bilder, och hittar fotografier från när barnen var här förra sommaren. Och barnbarnen.  Och bilder från innan dess. Och bilder på när vi mötte den lilla minsta första gången. Och från när vi när vi bodde i Tucson, och när vi spelade verdiales i Ivans garage, när vi målade muralmålning i Safi, åt sill på bakgården, körde genom öknen…

Det är faktiskt så att jag måste ta ett djupt andetag. 

Så plötsligt allt förändrades. Så avlägset det känns, alltihop. Nu fick också jag, vi, uppleva ofrivilliga avstånd. Längtan. Uppbrott. Men inte för att vi tvingats ge oss iväg. Utan för att tillvaron, så som vi kände den, gav sig iväg från oss.

Jag bläddrar vidare. Allt varsammare. Det går att glädjas åt minnen. Man behöver inte överväldigas av saknad. 


Corona. Karantän. Dag 1. Söndag.

Eftersom vädret var skrutt så fanns det ingen längtan att gå ut. Även om jag hade kunnat/velat. Huset är stort. Här finns mycket att göra. Och på söndagar är det alltid rätt lugnt ändå.

Men visst var det tystare än vanligt. Tomt ute i gränderna. Rudy körde upp till Campo, för att plantera majs. Det är ju hans/vårt arbete, det måste vara tillåtet? Man får ju gå till jobbet, om man måste. Och han träffar ingen, rör inte vid något som någon annan ska röra vid. Jag söker efter info på nätet. Men allt verkar riktat till stadsbor.

Jag lagade lunch, det blev forellerna som jag köpte av fiskgubben igår. Jo, jag tänkte mig för lite extra kring vad jag skulle använda till, av vad vi har hemma. Helst vill jag inte få slut på grönsaker och frukt det första som händer. Det verkar ju så krångligt att åka och handla. Helst ska man bara åka en person i bilen. Hur nu det ska funka. Och vem vet vad som finns kvar att köpa?

Jag övade piccolo också. Men grannarna är förstås hemma idag. Inne. Jag vet inte hur mycket det hörs in till dom, eller ut på det lilla torget. Jag stängde in mig i ett gästsovrum., där väggen mot Lauras är väldigt tjock. En meter nästan.

Kvällsnyheterna på TV är allvarliga. Politiker pratar och pratar och pratar om vad som är nödvändigt. Men FB och wattsapp fullkomligt svämmar över av coronoskämt. Det är ingen hejd på dom!

Klockan 20 klappade många händerna, virtuellt, som tack och stöd till alla sjukvårdsarbetare. Sju personer i Velez testades positivt idag.

Och mamma fyllde 90 i Stockholm. Håkan hade ordnat med ett fint brev berättade han. Personalen skulle göra tårta. Vi pratade med Joni i Kalifornien också. Hon mådde bra. Men Anthony är snuvig. Jag anar att Tina oroar ihjäl sig.