När de stora barnen var små, köpte jag ett sprillans nytt köksbord. Det var stort och stadigt och alldeles alldeles på tok för dyrt. Furu. Vi pratar 70-tal. När ingen såg på invigde dottern det genom att omsorgsfullt rista in en teckning av ett hus i bordskivan, med hjälp av en blå bic kulspetspenna. Skorsten och allt. Rök till och med.
Jag var inte alls glad. Minst sagt.
Med åren bleknade ändå teckningen, och började försvinna in i träet. Till sist syntes den inte alls. Då var hon stor. Och jag sörjde att huset var borta.
Det här kommer också att blekna bort. Jag undrar vad vi kommer att minnas av alltihop. Och hur.
på bild: carolina dolly bosdotri
