Dag 37. Omständigheterna. Corona. Karantän. Måndag.

Egentligen har vi ju alltid vetat att saker och ting kan förändras närsomhelst. Fast jag tänkte nog att det skulle i så fall ske imorgon.

Nu hände det. En stor del av vardagen och vanligheten försvann, och lämnade oss med vad som känns som bara några skärvor av den kvar.

Vi stannar hemma. Med dörren stängd. Alla stannar hemma, och väntar. Väntar på vad som ska hända härnäst, på hur det ska gå med allt, på att få tillbaka det vi hade.

Och hjärnan hänger inte riktigt med. Det är kanske inte så underligt att förnuftet inte visar sig från sin bästa sida hela tiden, och att känslorna far lite fram och tillbaka. Om man ska hårddra det så handlar det ju om vår överlevnad.

Man får ha lite överseende. Med tanke på omständigheterna.


Fiskgubben kom. Han hade musslor.

– Det är inget att spara, sa alltid mamma när hon ville att vi skulle länsa faten. Ät upp allt så blir det fint väder i morgon.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s