Dag 20. Corona. Karantän. Fredag.

⁃ Har smittan nått byn? skriver brorsan.

⁃ Nä. Inte ännu, svarar jag. Och begrundar att jag avslutade mitt meddelande med ’ännu’. Det var kanske onödigt.

⁃ Peppar peppar, lägger jag snabbt till.

Över 10.000 människor har nu dött i Spanien.

Vi fick ansiktsmasker. Alla fick, varsin. Dom är sydda av volontärer i byn, och distribuerade centralt. Dom ska tvättas i klorin innan vi använder dom. (Man har en flaska klorin hemma. Det bara har man i en liten by i bergen. ) De kan tvättas flera gånger och återanvändas. Och vi kan be om fler om vi behöver. Hur fina som helst. Vi har dom på oss när vi går ut.

Om vi går ut.

Hemma är det lugnt. Det var ju längesen som någon var här.

Jag tvättar ändå händerna noga – fastän jag inte varit någonstans – och viker ihop min ansiktsmask och lägger den vid ytterdörren.

Viruset känner inga gränser, det kan drabba alla. Men just vi har rent vatten och tak över huvudet.

Detta, att tillhöra de priviligierade.

Tacksamheten känner inte heller några gränser.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s