Att vänta. Och havet.

När jag går hem från Campo – oliverna och mandelträden – har jag utsikten över Medelhavet vid min sida, ända tills jag viker av mot norr och ner mot byn. Det tar en knapp halvtimme. Vägen är bara en grusväg, mest av sand och jord. Förra veckan regnade det. Då blev den lerig, och fick djupa spår efter hästhovar. Men det är torrt igen nu. Spåren syns mindre för varje dag.

Just i mina berg är det lite glest mellan byarna, men utsikten är desto vidare. Jag kan se hus och vägar, och till och med ett par mindre städer långt bort. Och jag kan höra både åsnor och mopeder.

Jag vet att det har bott människor, som jag, vid detta hav, från den ena änden till den andra, i närmre 3000 år. Det är länge. En gång var det vattnet som förenade, istället för tvärtom. Vattnet var färdvägen – för kunskaper, utbyten och kulturer.

Jag vet också att vi idag bor 150 miljoner vid Medelhavet. 150 miljoner människor. Tre kontinenter, tjugoen olika länder. Bara åtta av länderna är europeiska. Och flera av städerna har över en miljon invånare: Alger, Aten, Barcelona, Beirut, Marseille, Rom, Tunis, Tel-Aviv … Det är en märklig tanke.

En gång, för ännu mycket längre sen, fanns det inte något hav alls här. Men för fem miljoner år sedan öppnades Gibraltar sund upp, och vattnet rann helt enkelt in. Det gick tydligen ganska snabbt. Förhållandevis. Det tog bara nånstans mellan ett par månader till ett par år att fylla alltihop. Sen fanns Medelhavet.

Det sägs att om ytterligare några miljoner år kommer detta hav att försvinna igen, som alla andra hav och sjöar och vattendrag på jorden.

Medelhavet – Mediterraneum. Det betyder ”mitt i världen”. Jag är mitt i världen. Bland torra spår av hästhovar och åsneskrin – och tiden.

Det är det där med tiden igen. Som inte låter sig fångas in. Jag får hitta på något annat. Den går inte fortare för att jag väntar.