… med åldern.

Genom fönstret i ateljén ser jag tvillingarna från mittemot springa upp mot backen till skolbussen. Miguel slänger efter sin syster med ryggsäcken. Hon vänder snabbt huvudet mot honom, med ett lite segervisst leende, innan hon rundar hörnet.

Som barn trodde jag att när man blir stor så är det färdigt. Vuxna leker inte längre. Och allt spännande verkade redan ha hänt. Telefoner, helikoptrar, TV-apparater, allt var redan uppfunnet.

Sen, som tonåring, så tänkte jag inte på dom vuxna över huvudtaget.

Då fanns bara här och nu.

Som ung vuxen tänkte jag att det löser sig väl. På ett eller annat sätt.

Som mer vuxen tänkte jag att det blir nog rätt skönt när man blir lite äldre, för då kommer man ha bättre koll, och mer ordning på saker och ting.

Sen blev jag äldre.

Och nu börjar jag så sakta förstå att vi begriper allt mindre och att vi inte kan kontrollera särskilt mycket. Framtiden tycks ganska luddig och svår att förutse.

Häromnatten kunde jag inte ens sova med tanke på allt som fortfarande ska hända.

Lycko mig då, som har Marsha som jag kan prata med allt om, och som kan lugna mig när det blir för mycket. Hon skrev tillbaka att det bara var lite existentiell ångest. Att det är ett sätt att förbereda sig på. Hon är så klok. Men så är hon också äldre än jag. Nästan fem månader äldre.

1968. Eller 1969?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s