Det är frågan om

Att lära sig spela piccoloflöjt som första instrument, och vid 65+, är förstås närapå ett vansinnesprojekt. Eller det är rätt knäppt i alla fall.

Det går oerhört långsamt. Men det är helt oomtvistligt att det går framåt. Det låter inte särskilt bra när jag spelar. Men det låter lite bättre.

Annat är det med annat i ens liv vid den här åldern. Man blir inte snyggare. Inte friskare. Hörseln blir inte bättre. Inte synen heller. Man skaffar sig inte ett större hus. Eller gör karriär. Man blir inte bättre på att planera sin ekonomi och innertaket behöver målas om igen.

Grannen är ung. Och bygger en våning till på sitt hus. Det kommer kanske skugga vår trädgård lite. Det kan jag inte göra något åt. En gång byggde vi en terass, och orsakade att någon annans utsikt blev snävare. En gång för längre sedan byggde någon ett hus i backen, grävde en brunn, breddade en stig, konstruerade en bro. En gång för ännu längre sedan planterade någon ett olivträd.

Livet. Blir vi klokare? Det är frågan om. På det stora hela? Det hoppas jag innerligen. Men det finns inget man kan göra för att stanna upp det. Inte ens för en liten liten stund.


(dag 61) Corona. Den dög alldeles utmärkt.

Jag vet inte längre alltid riktigt vad det är för dag. Eller om det här någonsin kommer att ta slut.

I synnerhet vet jag inte hur den här sommaren kommer att se ut. Den som just redan har börjat. Den börjar alltid på Rudys födelsedag. Senast. Det är i morgon.

Så mycket vet jag. Att det är i morgon.

Torrjästens sista datum hade passerat för länge sen. Jag chansade, och använde den ändå. Det var igår.

(Det finns aldrig jäst numera i affären. Inte ens torrjäst. Jag trodde inte andalucier bakar, så det är lite förvånande. Vad gör dom med all jäst? Sparar, ifall att? Ingen aning.)

Nå, jästen dög alldeles utmärkt. Det blev så gott att vi bestämde oss för att börja fira födelsedagen meddetsamma. Vem vet hur livet ser i morgon.

I Corona-tider måsta man passa på!


Dag 45. Pension. Corona. Karantän. Tisdag.

Jag har en del vänner i Sverige som teoretiskt sett skulle kunna börja ta ut sin pension, men som inte gjort det ännu.

Nu har jag förstått att några har upptäckt att det faktiskt är ganska skönt att de plötsligt tvingas jobba lite mindre, och kanske hemifrån. Vissa har till och med utryckt att en eventuell kortidspermittering inte skulle kännas helt fel.

Jag kan bara säga: Gå i pension. Nu. Att lönearbeta är övervärderat. Speciellt om man gjort det i ganska många år. Se det som ett livstids stipendium, om du behöver, but just do it.

– Men jag har inte råd! Inte än! Det blir för lite pengar, säger dom.

Nähä, räkna igen, säger jag. Hur mycket kostar det inte att lönearbeta?! Du köper nya kläder, för man ska se fräsig ut. Och du går till frisören. Du tar dig till jobbet varje dag. Det är inte gratis. Luncher? Inte har du matlåda med dig jämt. På vägen hem köper du ett extra gott bröd, snabblagad mat, hämtmat kanske. Det har du ju förtjänat. Du som jobbat hela dagen. Kanske en AW? Jag kan fortsätta. Det är väldigt mycket dyrare att arbeta än du kanske tror.

(Dessutom har du säkert lager av sånt som du behöver. Titta bara i garderoben. Och på vinden.)

Ta ut din pension. Så fort det bara är möjligt. Det kommer att gå hur bra som helst. Jag lovar.

Men du gör förstås som du vill.

(Det är fortfarande möjligt från 63 år. Tyvärr har dom nyligen ändrat från 61 år. Kommer möjligheten att skjutas fram ännu mer innan du har bestämt dig?)


bild: Ella in the Garden, no 2