(dag 61) Corona. Den dög alldeles utmärkt.

Jag vet inte längre alltid riktigt vad det är för dag. Eller om det här någonsin kommer att ta slut.

I synnerhet vet jag inte hur den här sommaren kommer att se ut. Den som just redan har börjat. Den börjar alltid på Rudys födelsedag. Senast. Det är i morgon.

Så mycket vet jag. Att det är i morgon.

Torrjästens sista datum hade passerat för länge sen. Jag chansade, och använde den ändå. Det var igår.

(Det finns aldrig jäst numera i affären. Inte ens torrjäst. Jag trodde inte andalucier bakar, så det är lite förvånande. Vad gör dom med all jäst? Sparar, ifall att? Ingen aning.)

Nå, jästen dög alldeles utmärkt. Det blev så gott att vi bestämde oss för att börja fira födelsedagen meddetsamma. Vem vet hur livet ser i morgon.

I Corona-tider måsta man passa på!


Dag 45. Pension. Corona. Karantän. Tisdag.

Jag har en del vänner i Sverige som teoretiskt sett skulle kunna börja ta ut sin pension, men som inte gjort det ännu.

Nu har jag förstått att några har upptäckt att det faktiskt är ganska skönt att de plötsligt tvingas jobba lite mindre, och kanske hemifrån. Vissa har till och med utryckt att en eventuell kortidspermittering inte skulle kännas helt fel.

Jag kan bara säga: Gå i pension. Nu. Att lönearbeta är övervärderat. Speciellt om man gjort det i ganska många år. Se det som ett livstids stipendium, om du behöver, but just do it.

– Men jag har inte råd! Inte än! Det blir för lite pengar, säger dom.

Nähä, räkna igen, säger jag. Hur mycket kostar det inte att lönearbeta?! Du köper nya kläder, för man ska se fräsig ut. Och du går till frisören. Du tar dig till jobbet varje dag. Det är inte gratis. Luncher? Inte har du matlåda med dig jämt. På vägen hem köper du ett extra gott bröd, snabblagad mat, hämtmat kanske. Det har du ju förtjänat. Du som jobbat hela dagen. Kanske en AW? Jag kan fortsätta. Det är väldigt mycket dyrare att arbeta än du kanske tror.

(Dessutom har du säkert lager av sånt som du behöver. Titta bara i garderoben. Och på vinden.)

Ta ut din pension. Så fort det bara är möjligt. Det kommer att gå hur bra som helst. Jag lovar.

Men du gör förstås som du vill.

(Det är fortfarande möjligt från 63 år. Tyvärr har dom nyligen ändrat från 61 år. Kommer möjligheten att skjutas fram ännu mer innan du har bestämt dig?)


bild: Ella in the Garden, no 2

Vem har ett hum om sig själv?

Så man tror att man känner sig själv någorlunda väl när man kommit upp i åren? Att man åtminstone har ett hum om hur man kommer att reagera på saker och ting, och på ett ungefär kan föreställa sig vad som ska hända en härnäst?

En kväll under de sista dagarna av 2019 var vi i grannbyn elBorge. Grannar och bekanta repeterade inför en liten julkonsert som de skulle hålla senare på kvällen. Blåsinstrument. Blåsorkester. Fnissiga amatörer i alla åldrar, finklädda i vita skjortor och välkammat hår. Läraren delade ut nya röda slipsar till alla, och de satte sig på stolarna utställda i en halvcirkel framför honom och fäste slipsarna under sina kragar.

Den lilla orkestern var förstärkt med några inbjudna från storstaden. En tuba, ett par trumpeter till. Och en piccolo.

En piccolo.

Jag har aldrig spelat något instrument. Jag har ansetts tondöv. Jag älskar bastoner. Och kan inte läsa noter. Och jag är 65+.

Men allt jag kunde se och höra var denna lilla piccolo!

Strax efter nyåret anlände min egen med posten. 55€ ny. Bara en leksak förstås. Men ändå. Jag hade redan finkammat internet efter nybörjarlektioner och letat upp en tom anteckningsbok där jag tecknat bilder av fingersättning (nytt ord jag lärt mig) och dragit fem linjer med linjal och ritat in g-klav (vilket jag också lärt betydelsen av) och små runda cirklar med staplar och flaggor på rätt ställe.

Det tog 3 hela dagar att överhuvudtaget få det dova väsandet – vilket var allt som mitt envisa blåsande av olika typer resulterade i – att förvandlas till pip. Men när det äntligen gjorde det blev jag så stolt att jag spelade in det på mobilen och skickade till Marsha. Med en uppochnervänd smiley. Så hon inte skulle ta det alltför allvarligt. Själv var jag lycklig. Det kom pip!

Nu har det gått 21 dagar.

Jag klarar A B C D och G. Och jag kan spela Gubben Noak och Lilla Snigel och lite till.

Tonen D är visserligen hopplös. Men det går, om jag trycker lite extra hårt, fast bara alldeles precis lagom mycket extra hårt, med mitt högra pekfinger. Jag drömmer om en riktig piccolo. En där klaffarna är gjorda av nysilver och de är tunt och perfekt vadderade och glider upp och ner med exakthet och där luften pressas genom det handsvarvade lilla röret och förvandlas till toner så rena och klara att jag kan låta fönstret stå öppet lite på glänt när jag övar.

Avbetalning kanske?

Det är helt galet. Förstås.