Dag 19. Corona. Karantän. Torsdag.

Ok. Jag hittade boken. Den om torsk. Och torskens betydelse för vår historia. Den är betydligt mer spännande än man kunde ana.

(Se igår. Det är bra att tänka på annat, säger dom. Gärna ska man tänka på sådant som ger andra perspektiv.)

Såhär: Bacalao.Torsk. Torkad vit fisk. Mjäll och delikat efter att den har blötlagts.

I Andalucía används den i många traditionella rätter, inte minst vid påsk, men man kan också äta den torkad, som den är. En tunn skiva på färskt bröd med lite olivolja, och en kopp kaffe, under en paus från arbetet i Campo, t ex.

Boken, (jag envisas, den är spännande!) börjar med att ställa sig frågan: Hur överlevde vikingarna på sina långa resor över haven? Månader i sträck. Vad åt dom?

Svar: torkad torsk. Bacalao.

Det var norrmännen som först hade insett att man kunde bevara fisken genom att torka den. Och att den i torkat tillstånd var ätbar länge. Dessutom fortfarande väldigt god.

Torkad torsk blev snabbt oumbärlig på skeppen världen över. Alla behövde det. Den hade förvandlats till guld.

Om den dessutom saltades först, så höll den sig ännu längre. Och ju längre den höll sig, desto värdefullare var den.

Baskerna hade salt. Och de fiskade torsk. I mitten av 1400-talet hade de så mycket torkad torsk att erbjuda att det omöjligen bara kunde komma från haven i deras närhet.

Så varifrån fick de den? Det berättade de inte. Men de seglade in i hemmahamnarna med mer och mer torsk, välsmakande, saltad, torkad torsk – och blev rika.

Varken skandinaverna eller britterna hade mött dem ute på sina fisketurer. Det var ett mysterium var de fiskade upp den. Och var de torkade den. Det började ryktas om ett stort land, på andra sidan, tvärs över det enorma havet.

När Columbus reste iväg med sin flotta, 1492 – för att hitta det där landet det pratades om – då höll de baskiska fiskarna fortfarande tyst.

Men maten som serverades på den långa resan var förstås – torkad torsk.

Några år efter Columbus seglade italienaren Caboto över havet igen, i hopp om att hitta den där vägen till Asien som Columbus hade missat. Han hittade också land, även om det inte heller var Asien. Det var en enorm, stenig kustremsa, idealisk för saltning och torkning av fisk, vid ett hav som fullkomligt kryllade av torsk. Caboto rapporterade hem om allt, särskilt torsken, och det nya landet han hittat: New Found Land.

Sen seglade Jaques Carter dit, och utropade hela området som franskt. Carter skrev hem att där redan fanns ett tusental baskiska fiskefartyg på plats.

Baskerna hade pendlat över hela Atlanten i årtionden, århundraden, långt före Columbus, långt före vikingarna. Men det var en hemlighet de hade bevarat för sig själva.

Perspektiv. När man sitter hemma. I karantän. Och om man äter Bacalao.


Boken? Torsk. Av Mark Kurlansky.

https://www.akademibokhandeln.se/bok/torsk/9789173247405/

Om böcker. Förutom om att läsa dem.

Jag har en hel del böcker. Man samlar på sig över åren. Men jag har tyckt att det finns gränser. Så jag har försökt att göra mig av med många. Jag har gett bort dom, ”glömt” dom, lämnat kvar dom, skapat konst av dom, använt dom för att stötta upp andra saker, gjort ett gratisbibliotek utanför dörren, lämnat in dom på andrahandsaffärer, och mer. (Bara en enda bok har jag använt till att starta brasa med. Det är ovanligt. Men den var så fruktansvärt dålig. Det kändes OK.)

Inget av detta har hjälpt. Alla försök till att att gallra ut mitt bibliotek – eller åtminstone skapa någon sorts ordning – har misslyckats. Böckerna har inte ens låtit sig sorteras. Inte efter författare, inte efter ämne, inte efter färg. Ingenting.

Istället fortsätter ständigt nya böcker att hitta in i mitt hem. De multiplicerar sig, de infiltrerar bland de jag trots allt har tänkt att jag velat behålla. De dyker upp på nya platser. Små böcker, stora, höga, gröna, blå, röda, feta, några med hundöron, några så tunna att de inte ens kan stå upp på egen hand, några tjocka och klumpiga och med titlar som knappt går att urskilja. Vissa med glättiga omslag, som ibland lovar mer än de kan hålla. Alla typer av böcker.

De bara fortsätter att anlända.

Nu har jag bestämt att de kan stanna. Allihopa. Överallt.

Kriget är över. Ibland måste man helt enkelt ge upp.

Ibland är det faktiskt lugnast så.


Oväder

Det är så här års, under årets första månader, som vädret i bergen är totalt oförutsägbart. Dagarna kan vara varma, till och med sommarvarma enligt svenska mått. Men ibland har vi regn, och ibland viner en envis vind från norr. I timmar. Den här veckan visar nyheter och medier bilder av översvämningar – hagelstormar till och med – några kilometer bort. Men just hos oss har det bara kommit regn så här långt. Ett ganska snällt och mycket välkommet regn.

Vårt sovrum är nästan den högsta punkten i byn.

När vi hade renoverat färdigt det rummet, och satt in ett stort nytt fönster som stod emot regn och blåst, och det första nattliga åskovädret efter det slog till – då låg jag vaken i sängen, alldeles intill glasrutan, med vidöppna ögon och tittade. Det pågick hur länge som helst.

Nästa dag skrev jag, fortfarande helt lyrisk, till Rudys syster Tina i Kalifornien och beskrev allt. Mullret. De plötsliga hårda knallarna. Katterna som gömde sig. Smattret av störtskurarna mot terassernas soltak. Men först och främst ville jag berätta om de väldiga blixtrarna. De som lyste upp hela bergssidor. Och som kom så tätt så tätt. Det var det vackraste oväder jag sett.

Tina svarade (med omtanke!) :

⁃ Du vet väl att blixten går genom fönstret?

Näe. Det hade jag inte tänkt på.

Numera rafsar jag ihop kudde och täcke och letar upp en annan säng, längre ner i huset om jag räknar till mindre än 3 kilometer mellan blixt och dunder.

För det mesta.

Ibland väntar jag till 2 kilometer.

Ibland väntar jag ännu längre.

Jag kan inte låta bli.

Men så här långt regnar det bara hos oss den här gången. Det är rätt fint det med. Och man sover tryggt.


PS Det var igår kväll. Idag, lagom till en tidigt frukost, väcks jag av att det är vår tur. I blixtljuset ser jag att det samlats hagel i solstolen på framsidan. Jag torkar upp lite vatten som trängt in under dörren, medan kaffet kokar. Och räknar först till 6 km. Nästa till 4. Och undrar varför det heter oväder på svenska. O-väder. O som i olåst, obegriplig, okunnig. Jag har svårt att tänka mig mer väder. Sen är det här. 0 km