Bråttom?

Nu öppnas gränserna i EU. Nej, jag är inte paranoid. Men, måste vi ha så bråttom?, tänker jag. Smittan pågår ju.

Jag har släkt och vänner, barn, barnbarn, över halva världen. Jag längtar så oerhört efter att krama dom, leka med dom, prata allvar med dom, äta gott tillsammans med dom, skratta med dom, gråta med dom, eller bara promenera runt kvarteret med dom. Och här står sängarna bäddade för dom alla.

Men måste vi ha så bråttom, tänker jag. Om vi väntar lite till så kanske de alla finns kvar att träffa sen. När det är över.

I nästa stund nås jag av länkar om tillståndet i världen. Jag påminns om hur människor inte bara dör av virus, utan av svält. De dör av svält för att hjälp nu inte når fram till de som behöver det mest. De dör av svält för att om man lever ur hand i mun så betyder en dag utan inkomst en dag utan mat till barnen.

För dem är det bråttom.

Och allt detta samtidigt som den rikaste 1 procenten i världen tillsammans fortfarande har mer tillgångar än övriga resten, samtidigt som världens 62 mest förmögna personer tillsammans äger lika mycket som hälften av världens befolkning.

Det finns det som är mycket bråttom.


(källa: biståndsorganisationen Oxfam)

Den som är mest rik.

Idag lyssnade jag på en lång utläggning av Alfonso. Bland annat om historiska och kulturella skillnader mellan Spanien och Italien. Alfonso är från Madrid. Han läser sex timmar om dagen, sägs det. Och tittar på dokumentärer i fyra. Förr jobbade han som översättare för en stor amerikansk dagstidning. Han är en levande uppslagsbok.

Jag kan omöjligt referera allt som han, under stort engagemang, och medan vi andra tre glufsade i oss vår sena frukost på caféet i Velez-Malaga, underhöll oss med. Men en sak som var uppenbar är att i hans ögon så är en av de viktiga skillnaderna mellan de bägge länderna att: Spanien arbetar, medan Italien paketerar och distribuerar, och att så har det varit sen urgammalt.

Och, att det är inte den som arbetar som blir rik.

Att mina grannar i princip tycker att det viktiga är att leva gott i nuet, istället för att vänta in bättre tider är kanske inte så underligt i så fall. Dessutom, rik kan man ju vara på olika sätt.

Första gången som jag blev hembjuden på paella i Andalucien så gapade jag stort när allt det som var kvar efter att vi hade ätit oss proppmätta på den fantastiska måltiden med musslor, räkor, kyckling, ris och saffran – helt enkelt serverades till hundarna.

⁃ Asch, i morgon äter vi något annat gott, skrattade Fransisco.

Sanningen är kanske att hans mamma skulle sparat det till nästa dag. Kanske. För sanningen är också att just här, i vår del av Spanien, så har det egentligen aldrig varit brist på mat. Ätit gott har man alltid gjort.

I morgon är en ny dag. Alfonso kommer kanske läsa i 6 timmar.

Och hundarna måste ju också få i sig något.

Det var det här med Black Friday:

‘Köpstopp’ läser jag. Fler och fler (men totalt sett försvinnande få) ger sig själva begränsningar kring hur och vad de kan konsumera och inte. Det verkar vara en bra idé.

Inte alla har det valet förstås. Många har inte råd att köpa särskilt mycket saker i vilket fall som helst. Man kan liksom vara befriad från konsumtion av bara farten. Det perfekta köpstoppet, en restriktion svår att misslyckas med!

Den som har råd, den köper när den vill? Den som inte har råd, den köper när den kan?

Många av mina vänner är konstnärer, kulturarbetare. De flesta är högutbildade, och skickliga i sitt yrke. De har mångåriga erfarenheter och har gett tusentals människor oförglömliga upplevelser av litteratur, konst, dans och teater.

Men det är inte bara så här års som jag hör flera av dom prata om att det kanske är dags att byta bana. Att de kanske ska leta upp ett mindre kvalificerat lönearbete istället. Att det kanske är dags att befria sig från möten med tveksamma gallerier och förlag och från gratisframträdanden av alla sorter. Inga fler projektmöten. Inga mer resor land och rike runt med bagageutrymmen fyllda av fiffigt ihopfällbara dockteatrar. Inga fler tunnelbaneresor mellan förorterna med shoppingväskor på hjul, fullpackade med färg och penslar till förväntansfulla skolbarn. Inga fler kaffefläckiga bokningslistor med kontaktpersoner att återkomma till, (respektive överstrukna namn och telefonummer). Inga fler väldesignade och användarvänliga portfolios, inget ständigt uppdaterande av hemsidor, inga projektbeskrivningar och stipendieansökningar. Slut på konsten och kulturen. Vem behöver den? En vanlig månadslön vore inte fy skam?

Så, hur löser vi det här nu då?

(Ella är ledig idag)


support your local artist