Den som är mest rik.

Idag lyssnade jag på en lång utläggning av Alfonso. Bland annat om historiska och kulturella skillnader mellan Spanien och Italien. Alfonso är från Madrid. Han läser sex timmar om dagen, sägs det. Och tittar på dokumentärer i fyra. Förr jobbade han som översättare för en stor amerikansk dagstidning. Han är en levande uppslagsbok.

Jag kan omöjligt referera allt som han, under stort engagemang, och medan vi andra tre glufsade i oss vår sena frukost på caféet i Velez-Malaga, underhöll oss med. Men en sak som var uppenbar är att i hans ögon så är en av de viktiga skillnaderna mellan de bägge länderna att: Spanien arbetar, medan Italien paketerar och distribuerar, och att så har det varit sen urgammalt.

Och, att det är inte den som arbetar som blir rik.

Att mina grannar i princip tycker att det viktiga är att leva gott i nuet, istället för att vänta in bättre tider är kanske inte så underligt i så fall. Dessutom, rik kan man ju vara på olika sätt.

Första gången som jag blev hembjuden på paella i Andalucien så gapade jag stort när allt det som var kvar efter att vi hade ätit oss proppmätta på den fantastiska måltiden med musslor, räkor, kyckling, ris och saffran – helt enkelt serverades till hundarna.

⁃ Asch, i morgon äter vi något annat gott, skrattade Fransisco.

Sanningen är kanske att hans mamma skulle sparat det till nästa dag. Kanske. För sanningen är också att just här, i vår del av Spanien, så har det egentligen aldrig varit brist på mat. Ätit gott har man alltid gjort.

I morgon är en ny dag. Alfonso kommer kanske läsa i 6 timmar.

Och hundarna måste ju också få i sig något.

Det var det här med Black Friday:

‘Köpstopp’ läser jag. Fler och fler (men totalt sett försvinnande få) ger sig själva begränsningar kring hur och vad de kan konsumera och inte. Det verkar vara en bra idé.

Inte alla har det valet förstås. Många har inte råd att köpa särskilt mycket saker i vilket fall som helst. Man kan liksom vara befriad från konsumtion av bara farten. Det perfekta köpstoppet, en restriktion svår att misslyckas med!

Den som har råd, den köper när den vill? Den som inte har råd, den köper när den kan?

Många av mina vänner är konstnärer, kulturarbetare. De flesta är högutbildade, och skickliga i sitt yrke. De har mångåriga erfarenheter och har gett tusentals människor oförglömliga upplevelser av litteratur, konst, dans och teater.

Men det är inte bara så här års som jag hör flera av dom prata om att det kanske är dags att byta bana. Att de kanske ska leta upp ett mindre kvalificerat lönearbete istället. Att det kanske är dags att befria sig från möten med tveksamma gallerier och förlag och från gratisframträdanden av alla sorter. Inga fler projektmöten. Inga mer resor land och rike runt med bagageutrymmen fyllda av fiffigt ihopfällbara dockteatrar. Inga fler tunnelbaneresor mellan förorterna med shoppingväskor på hjul, fullpackade med färg och penslar till förväntansfulla skolbarn. Inga fler kaffefläckiga bokningslistor med kontaktpersoner att återkomma till, (respektive överstrukna namn och telefonummer). Inga fler väldesignade och användarvänliga portfolios, inget ständigt uppdaterande av hemsidor, inga projektbeskrivningar och stipendieansökningar. Slut på konsten och kulturen. Vem behöver den? En vanlig månadslön vore inte fy skam?

Så, hur löser vi det här nu då?

(Ella är ledig idag)


support your local artist

… jag tog ut hela min lilla pension.

Så kom hösten hit också, till min bergstopp. Det är 14 grader ute, och småregnigt. Rudy gör pumpapaj, och i två dagar i rad, snart tre, har jag städat i ateljén. Och målat väggarna.

Sveriges Radio P1 fungerar bra här, trots avståndet. Jag älskar P1. Jag är en sån. Jag lyssnar på allt (utom högmässa) medan jag gör annat.

Nyss sändes programmet ‘Plånboken’. Det handlade om råd inför pensionen. Lite sent, jag tog ut hela min lilla pension den allra första dagen det över huvud taget går i Sverige, vid 62 år ålder.

– Arbeta så länge som det bara är möjligt, det lönar sig alltid, råder en snusförnuftig expert på radio.

Jag vet att programmet handlar om ekonomi, och att experten ska ge råd om just det – men jag rycker till. ”Lönar sig alltid!?” Handlar allt bara om pengar nu? Ska det inte ens ställas i relation till annat? Med risk för att förenkla (nästan) lika mycket som experten, så undrar jag: Vad hände med de sena kvällarna och vännerna och vinet? Vad hände med hajken uppför berget när den fuktiga jorden gav vika, och jag rasade ner lite längre än jag hade tänkt? Vad hände med mandelblommorna som blommade och var så många att det blev tjockt i halsen? Med midnattspannkakorna till barnbarnen, som fick ta precis så mycket socker dom ville ha? Tomaterna vi odlat som blev så många att vi fick dela dom i halvor, strö på salt, och torka på terassen? För att inte tala om miljön, middagarna, konsten… Allt går faktiskt inte att köpa för pengar. Det har jag hört hur många gånger som helst. Visst är det väl fortfarande lika sant?

Allt går inte att åstadkomma utan pengar heller – fråga mig! – men om man sätter sig ner och funderar igenom hur man vill leva resten av livet är väl valet knappast inte särskilt svårt? Inte ens den som är priviligerad nog att ha sin passion som profession väljer väl chefer, väckarklockor, tidiga morgnar på bussen, arbetsluncher, och trötta kvällar i tv-soffan om det inte är nödtvunget? Och den som sakta men säkert sliter ut sin kropp och själ blir blir väl inte friskare av att pensionsförsäkringen växer till sig?

Allt annat ger sig, av sig självt. Med tiden. (Inklusive förkylningar och julångest.)