Vem har ett hum om sig själv?

Så man tror att man känner sig själv någorlunda väl när man kommit upp i åren? Att man åtminstone har ett hum om hur man kommer att reagera på saker och ting, och på ett ungefär kan föreställa sig vad som ska hända en härnäst?

En kväll under de sista dagarna av 2019 var vi i grannbyn elBorge. Grannar och bekanta repeterade inför en liten julkonsert som de skulle hålla senare på kvällen. Blåsinstrument. Blåsorkester. Fnissiga amatörer i alla åldrar, finklädda i vita skjortor och välkammat hår. Läraren delade ut nya röda slipsar till alla, och de satte sig på stolarna utställda i en halvcirkel framför honom och fäste slipsarna under sina kragar.

Den lilla orkestern var förstärkt med några inbjudna från storstaden. En tuba, ett par trumpeter till. Och en piccolo.

En piccolo.

Jag har aldrig spelat något instrument. Jag har ansetts tondöv. Jag älskar bastoner. Och kan inte läsa noter. Och jag är 65+.

Men allt jag kunde se och höra var denna lilla piccolo!

Strax efter nyåret anlände min egen med posten. 55€ ny. Bara en leksak förstås. Men ändå. Jag hade redan finkammat internet efter nybörjarlektioner och letat upp en tom anteckningsbok där jag tecknat bilder av fingersättning (nytt ord jag lärt mig) och dragit fem linjer med linjal och ritat in g-klav (vilket jag också lärt betydelsen av) och små runda cirklar med staplar och flaggor på rätt ställe.

Det tog 3 hela dagar att överhuvudtaget få det dova väsandet – vilket var allt som mitt envisa blåsande av olika typer resulterade i – att förvandlas till pip. Men när det äntligen gjorde det blev jag så stolt att jag spelade in det på mobilen och skickade till Marsha. Med en uppochnervänd smiley. Så hon inte skulle ta det alltför allvarligt. Själv var jag lycklig. Det kom pip!

Nu har det gått 21 dagar.

Jag klarar A B C D och G. Och jag kan spela Gubben Noak och Lilla Snigel och lite till.

Tonen D är visserligen hopplös. Men det går, om jag trycker lite extra hårt, fast bara alldeles precis lagom mycket extra hårt, med mitt högra pekfinger. Jag drömmer om en riktig piccolo. En där klaffarna är gjorda av nysilver och de är tunt och perfekt vadderade och glider upp och ner med exakthet och där luften pressas genom det handsvarvade lilla röret och förvandlas till toner så rena och klara att jag kan låta fönstret stå öppet lite på glänt när jag övar.

Avbetalning kanske?

Det är helt galet. Förstås.

Morgon

Hur mycket behöver man sova? Tills man vaknar. Jag vaknade för bara en liten stund sedan.

Det är fortfarande mörkt ute. Jag har tänt en liten lampa i köket. Och vi har en ljusslinga som vi aldrig släcker. Nu värmer kaffet i magen. Jag skymtar en katt ihopkrupen på en pall i dunklet i hörnet. Det susar lite i varmvattenberedaren. I övrigt är det alldeles tyst. Himlen där ute är stjärnbeströdd.

Ibland sover jag mycket längre. Men inte alltid. Ibland vaknar jag tidigt och vill inget hellre än att börja dagen. För att jag ser fram emot allt jag kan göra.

Det är julhelg.

Vi ger inga julklappar längre. Det var länge sedan. Vi har mer än vi behöver. Men om jag skulle önska mig något, så vore det en liten piccoloflöjt. Svart, eller mörkt brun. Och att jag skulle lära mig spela på den. Sen skulle jag dra fram den ur fickan på en kappa med stora knappar och spela i vintern uppifrån berget.

God Helg, världen.

Jag kryper kanske ner i sängen en stund till.


Duktig pensionär?

När barnen var små prenumererade vi på Kamratposten. (Det var innan internet). Den kom till utlandet, i ett vitt stort prassligt kuvert med en blågul flagga på. Hela familjen läste. Minstingen älskade spalten ’Kropp och Knopp’. Knopp väckte mest frågor.

Många år senare, när jag arbetade på Konstfack, så fick jag den enorma ståldörren i nya entrén på Telefonplan i huvudet. Hjärnskakning. Den närmsta tiden efteråt var lite märklig. När min hjärna inte hängde med, så blev jag väldigt medveten om att jag nog faktiskt brukade ha en. Som dessutom brukade fungera någorlunda bra.

Fascinationen kvarstår. Ibland, när andan faller på, lånar jag böcker om denna vår fortfarande rätt mystiska kroppsdel.

Nyligen läste jag att inget, absolut inget, visar att vårt hjärna förtvinar med åren. Där har forskningen helt enkelt haft fel hitintills. Hjärnceller tillbakabildas bara om du blir sittande i soffan. Inte om du håller igång hjärnan. Tvärtom. Dessutom verkar det som vi blir smartare med åldern, för vi blir bevisligen bättre på att använda bägge hjärnhalvorna samtidigt.

Rätt tröstefullt?
Så det är bara att börja plugga igen? Kanske man ska forska, trots allt ?

Nä. Det hela har ju faktiskt två sidor. När jag scannar hela den långa raden av nya böcker kring kropp och knopp som vänder sig till såna som jag (60-70 år tycks definitivt vara det nya 40-50) så använder jag bägge hjärnhalvorna och undrar : Varför?

Duktig pensionär? Den går jag inte på. Nu är tid att njuta av livet.

Kropp och knopp i härlig förening, till sist. Och, det är lugnt. Vi äger ingen soffa.

Trevlig Helg.

Det regnar äntligen i bergen.

Kamratposten. Hjärnstark