Halvvägs in i juli och fläktarna surrar, svalornas ungar har lärt sig att flyga, och katterna ligger orörliga i skuggan utan att ens lyfta blicken inför enstaka torra boganvillablommor sm blåser över stenbeläggningen. Bokmärken i böcker på skrivbordet ser inte ut att ha flyttats på länge (hur länge?), och vi – bara jag? – väntar in kvällen. Eller nästa morgon. Eller allra helst september. Tiden står stilla. Eller det känns så åtminstone.

Hur mäter man tid? tänker jag, och skrollar vidare.

Sedan läser jag om Beatriz Flamini som stannade 500 dagar i en grotta i andalusien, och inser min litenhet. Den räcker långt.

HÄR:

the-woman-who-spent-five-hundred-days-in-a-cave