”Om man har bråttom, då kan man stanna upp och tänka efter. Och då har man inte bråttom längre.” Så sa tydligen Nalle Pu. Kul för honom (henne!?). Pu var ju en Nalle, och är det väl fortfarande. Varför skulle Pu ha bråttom? Men om man inte är det – om man inte är någon nalle? Om man inte riktigt fattar hur det går till att vara nöjd med att göra ‘ingenting’? Om man inte gillar att vänta? Om man äter för fort, skriver för fort, målar för fort, tänker för fort… (helst inte kör för fort, men åtminstone har kvar sitt körkort, som man tog när man alldeles nyss fyllt 18)…Hur blir det då? Några råd?

P.S Jag borde kanske starta en stödgrupp, för oss som inte hinner sakta ner.

Nalle Pu skulle säkert ha tid att vara grupp-ansvarig.