Jag hörde en man berätta att han flyttat med sin familj från staden till landet. Att han hade kört flyttbilen med alla saker, och hans fru hade kört bilen, med barnen. De hade kommit fram en sen septemberkväll. De två första dagarna hade han gått omkring och undrat vad det var för ljud han hörde hela tiden.
Tills han kom på att det var tystnaden.

Vår by är liten. 150 personer. Högst. En gång, för inte så länge sedan, ett drygt halvsekel eller så, så bodde här åtminstone fyra gånger så många. Men folk flyttade till staden, i jakt på arbete och möjligheter. Det var ont om sånt i Spanien då – det är ganska ont om det idag också, men inte på långa vägar så illa – så vi är avfolkningsbygd. Fågelvägen är det 25 km till Malaga. Men det tar lite tid att snirkla sig nerför berget.

Ganska många i byn är gamla. Få barn. Ungdomarna flyttar fortfarande härifrån. Inte alla, men ändå. Det flyttas också in. Alldeles för få förstås, men trots allt. Det finns faktiskt en rörelse åt andra hållet också. Bernardas barnbarn tog just sin mormors hus, som stått tomt på vårt lilla lilla torg, i besittning tillsammans med sin sambo. Vår närmsta granne är inne på åtminstone sjunde året i sin farmors hus. Hon och familjen har precis lagat fasaden. Och de har en ny, väldigt söt, svartvit kattunge.

En och annan kommer utifrån, som vi. Några andra har kommit tillbaka hem, några är nya. Några av oss stannade för gott. Skolan lägger ner, baren stänger, men vi är kvar. En del blir bästa vänner, andra går och retar sig på varandra. Vi är bara människor. Men vi kan lyssna på tystnaden. Vi har tid för meningsfullhet. Vi är.

Ibland är framåt helt enkelt inte motsatsen till bakåt. Det finns flera samtidiga rörelser.

PS. Det regnar idag. Kommer vägen upp till campo vara körbar imorgon? Vi ska ju plocka oliverna. Annars får vi ta det i övermorgon.