Juletid i stan

Igår körde vi till stan. Storstaden Malaga. För att hämta prints. Nya Ella. Nu hoppas jag på fina hem till dom. Och så ville vi se julbelysningen. Det är det man gör så här års – tittar på julbelysningen:


Kl 18.30 har solen gått ner. Stora gågatan i Malaga är fylld av människor som väntar på ögonblicket då ljusen ska slås på. Man tittar uppåt. Väntar, pillar på mobilen. En del kommer hit varje kväll, hela julhelgen.

⁃ Hur dags tänder dom? Frågar jag.

⁃ Tio i sju. En veinte minutos, svarar en man som sitter på lampposten alldeles intill oss. Han tycks egentligen lite för gammal för att ha lyckats häva sig upp på den, men nu sitter han där, och dinglar lite med benen. Det finns bänkar, men dom är alla redan upptagna.

Tjugo minuter – det stämde inte alls, för bara sekunden efter brakar det löst. Hela gatan lyses upp. Musik, ljus som tänds och släcks, oljud, handklappningar. Mer musik. Mer färg. Fler mobiltelefoner. Det skräller i högtalarna. Crazy music. Och sen blir det bara stilla, och ganska vackert, blinkandet upphör, människor sänker blicken från ljushavet ovanför dem, och börjar nöjda sakta flanera vidare i smågrupper. Barnen har fått lysande ballonger. Tanter tar vandra under armarna och böjer sina huvuden ihop. Uppe vid Plaza de Constitution spelar en blåsorkester, klädda i tomteluvor. Trombonisterna, tre stycken, följer uppmärksamt med i notbladen medan de inväntar sin tur.

Jag skriver till Marsha att jag känner mig grå som en mus i jämförelse med allt. Sen köper jag blå och turkos hårfärg i affären intill, för att åtminstone göra slingor i det grå. Det får Mari fixa. Marsha skriver tillbaka och undrar om det kanske är så att jag är lite amerikansk också, trots allt. Jag hade förstås mer tänkt att det skulle kunna vara lite piggt och punkigt med slingor. Men nu får det bli som det blir.

Det finns gott om turister även på vintern i Malaga. Tillfälliga besökare är lätt igenkännbara, särskilt de från nordeuropa. Det är de som fortfarande är lättklädda framemot aftonen. Men souveniraffärerna är väl förberedda. Så fort det blir mörkt rullar dom fram yllesjalar till dörren. 2 för 12 €. I vackra färger. Affärerna går nog rätt bra.

Nu var det inte alls något av det jag skulle skriva om.

Jag skulle skriva om hjärnan. Jag har tänkt en hel del på hjärnan. Det får bli imorgon. Eller en annan dag.

Calle Larios, Málaga

Baren

Baren öppnade igen i helgen. Baren med nio liv, minst.

En vanlig normal sydspansk bar i en liten by i bergen är inte riktigt samma sak som en bar i Stockholm. Eller i USA. Det är ett ställe där man självklart kan få en rejäl dry martini om man så önskar, eller en skvätt anislikör i teet, men där det går lika bra att beställa en glass till barnbarnet, en tapa med supersalt ansjovis, eller förstås en vanlig öl. Även i dagsljus. Om det inte är slut. Då får det bli något annat. Man brukar kunna spela domino också.

Baren i byn har inget namn för den är vår enda. Underlaget är inte jättestort, det har sina svårigheter att driva en bar i glesbygd. Förra sommaren var det en fransman som försökte sig på det hela. Han ordnade mysbelysning och spelade bra jazz på radion. Sen gav han upp. De förra barägarna var britter. De koncentrerade sig på öl och karaoke. Nu är baren tillbaka i spanska i händer igen. För min del är jag mer än tacksam. Ordningen är återställd.

Inne i Malaga finns det däremot hur många barer som helst, och av alla sorter. Restauranger också. Utbudet är snudd på enormt. Snart finns det inte mycket annat kvar. Knappt inga livsmedelsbutiker. Ingen järnhandel. Tygaffärerna stänger. Är det inte matställen som tar över småaffärernas lokaler, så är det multinationella märkesbutiker för kläder. Mitt i city börjar det bli svårare att hitta en liter mjölk är ett par byxor från HM.

Nu överdriver jag lite, för effekt. Man behöver egentligen bara ta sig några kvarter bort från turistkvarteren för att hitta något annat, och det finns både museum och parker, men ändå. Utvecklingen går definitivt åt det hållet. Så är det i många andra storstäder i Sydeuropa också.

En gång trodde jag att jag var en ’city girl’. Jag trodde att det var i stan som det hände. Där, mitt i den glittrande brusande storstaden fanns nog Livet. Och det gjorde det väl, delvis.

Nu är det snart frågan om det inte istället är här, i min lilla lilla by, som det händer. Antingen är baren öppen. Eller så är den stängd. Eller fransk. Eller brittiskt. Eller spansk. Här möts vänner och ovänner, tillfälliga turister, gubbar i jordfläckiga byxor, ungdomar i nya gympaskor och kvinnor på väg hem från mer eller mindre tillfälliga arbeten – och alla andra.

Inför vår bar i byn, så är vi alla ganska lika.


Malaga – Stockholm med … (flyg)

Jag har gjort det onämnbara – jag har flugit. Drygt 4 timmar från Malaga till Stockholm. Allt mitt miljötänkande under året är antagligen utsuddad i ett enda svep. Två var vi dessutom. Rudy och jag. Vi har rest till Stockholm. För en vecka. En liten vecka.


Mannen i flygstolen bredvid mig beställer en gin och tonic och blir lite pratsam. Nyss fyllda 90 är han pâ väg hem från Andalucia, med fru och son. Allt är nu påskrivet, huset där nere är nu sonens. Själva har dom blivit för gamla.

⁃ Jag hade gärna stannat livet ut, men hon där ville inte det. Han pekar på kvinnan som småsover på andra sidan mittgången. Stockholm? Det blev inte som vi tänkt. Vi har bara en liten liten lägenhet. Vi hade en 5-rummare förut, men vi bytte den mot sonens för flera år sen. Jag tycker vi kan byta tillbaka nu, men det vill inte han.

Han lutar sig över gången och riktar sig till mannen som sitter på andra sidan frun.

⁃ Roger. Min nya vän här tycker att vi ska byta lägenheter med varandra igen.

Han vänder sig tillbaka till mig.

⁃ Vi kunde tagit över min systers också, men hon där, hon ville inte det

15 minuter till landning.

⁃ Vår dotter ska hämta oss på flygplatsen. Men hon blir sen så vi sitter kvar sist. Och vi är inte så snabba längre. Gå före ni. Han drar in knäna.

⁃ Min bil. Hon hämtar oss i min bil. Det är hon som kör den nu.

Vid bagagebandet står redan sonen. Han har hittat en bekant. Jag hör honom berätta att mamman är dålig. Och pappan hopplös.

⁃ Han blir helgalen om inte saker ligger i samma kökslåda som han tror de ska. – Herregud, skrattar han till, med plötslig och äkta ömhet. Han har inte bott där nere på fem år!

Det sista Rogers pappa sa till mig när vi krånglat oss ut i flygplansgången var: ’Lycka till’.

Jag borde ha frågat ’Lycka till med vad?’ Och jag borde inte flyga längre.

I Stockholm är det kolmörkt kl 4 på eftermiddagen. Och småregnigt. Inne på alla Europas flygplatser är det ständigt samma väder.

Men i Stockholm kan man som pensionär köpa ett kort som gäller för fria resor på alla bussar och lokaltåg i en hel vecka för 225 kr. Det är drygt 20 €.

https://sl.se/sv/kop-biljett/#/periodbiljett