Vem har ett hum om sig själv?

Så man tror att man känner sig själv någorlunda väl när man kommit upp i åren? Att man åtminstone har ett hum om hur man kommer att reagera på saker och ting, och på ett ungefär kan föreställa sig vad som ska hända en härnäst?

En kväll under de sista dagarna av 2019 var vi i grannbyn elBorge. Grannar och bekanta repeterade inför en liten julkonsert som de skulle hålla senare på kvällen. Blåsinstrument. Blåsorkester. Fnissiga amatörer i alla åldrar, finklädda i vita skjortor och välkammat hår. Läraren delade ut nya röda slipsar till alla, och de satte sig på stolarna utställda i en halvcirkel framför honom och fäste slipsarna under sina kragar.

Den lilla orkestern var förstärkt med några inbjudna från storstaden. En tuba, ett par trumpeter till. Och en piccolo.

En piccolo.

Jag har aldrig spelat något instrument. Jag har ansetts tondöv. Jag älskar bastoner. Och kan inte läsa noter. Och jag är 65+.

Men allt jag kunde se och höra var denna lilla piccolo!

Strax efter nyåret anlände min egen med posten. 55€ ny. Bara en leksak förstås. Men ändå. Jag hade redan finkammat internet efter nybörjarlektioner och letat upp en tom anteckningsbok där jag tecknat bilder av fingersättning (nytt ord jag lärt mig) och dragit fem linjer med linjal och ritat in g-klav (vilket jag också lärt betydelsen av) och små runda cirklar med staplar och flaggor på rätt ställe.

Det tog 3 hela dagar att överhuvudtaget få det dova väsandet – vilket var allt som mitt envisa blåsande av olika typer resulterade i – att förvandlas till pip. Men när det äntligen gjorde det blev jag så stolt att jag spelade in det på mobilen och skickade till Marsha. Med en uppochnervänd smiley. Så hon inte skulle ta det alltför allvarligt. Själv var jag lycklig. Det kom pip!

Nu har det gått 21 dagar.

Jag klarar A B C D och G. Och jag kan spela Gubben Noak och Lilla Snigel och lite till.

Tonen D är visserligen hopplös. Men det går, om jag trycker lite extra hårt, fast bara alldeles precis lagom mycket extra hårt, med mitt högra pekfinger. Jag drömmer om en riktig piccolo. En där klaffarna är gjorda av nysilver och de är tunt och perfekt vadderade och glider upp och ner med exakthet och där luften pressas genom det handsvarvade lilla röret och förvandlas till toner så rena och klara att jag kan låta fönstret stå öppet lite på glänt när jag övar.

Avbetalning kanske?

Det är helt galet. Förstås.