Jag är fem år kanske, eller knappt. Mer fyra? Fyra låter bättre, och det är nog ganska sant. Jag är dagbarn hos en familj i porten bredvid. Mamma och pappa arbetar. Storebror är äldre, han behöver ingen dagmamma. Jag kallar henne, min dagmamma, för ’morsan’ Det gör ju dom andra också, alla barnen, alla på hela gården. Morsan och Farsan. Jag har både en mamma och Morsan. Farsan syns alltid ute, han är områdets vaktmästare, han krattar och lagar och bär runt på saker. Morsan och han har fem barn, den yngsta är Gittan, hon är lite tjock och dubbelt så gammal som jag, men hon leker med mig ibland på eftermiddagarna. Fast först måste hon alltid göra sina läxor, och då måste jag vara tyst.

Jag har väldigt svårt att vara tyst.

Gittan gör alltid sina läxor vid ett lågt runt stadigt pelarbord. Hon sitter på en säng med blommigt överkast. Jag sitter på en stol mittemot. Jag får inte störa henne. Jag väntar. Och väntar. På att hon ska bli klar, så vi kan leka. Väntar. Jag har väldigt svårt att vara tyst och väldigt svårt att vänta. Tiden går oändligt sakta. Morsan lagar kroppkakor i köket. Det luktar gott, och jag vet att hon kommer ställa fram ett stort fat med färdiga på matbordet när alla kommit hem. Några av kroppkakorna kommer vara mer avlånga. De är mina. Dom har inget fläsk i sig. Bara lök. Jag tycker inte om fläsk, Morsan vet det. Jag slipper äta fläsk. Jag tycker om henne. Jag tycker om Gittan också. Hon är mycket större till växten än jag. Störst i sin klass säkert. Jag är liten. Jag kommer säkert vara minst i min. Mina fötter når inte ens ner till golvet från stolen. Det är fruktansvärt svårt att vänta på att Gittan ska bli klar med sina läxor. Bordet är av mörkt trä, och blankt. Det har en skåra i mitten, bordsskivan går att dra isär, och i Morsans och Farsans garderob står två iläggsskivor som passar in precis i gapet. Och så finns det en liten vev på pelaren under. Man kan veva upp det en bit. Farsan brukar göra det innan han lägger i bordsskivorna. Vips så förvandlas det till ett stort matbord som räcker till alla om det är födelsedag. Eller julafton.

Gittan är noga och gör sina läxor ordentligt. Jag väntar. Och väntar.

Det är väldigt svårt att vara tyst. Men jag får inte störa Gittan, då skulle morsan bli arg på mig. Då skulle hon kanske inte göra special-kroppkakor till mig. Jag sitter på stolen mittemot Gittan och väntar. Jag har inget annat att göra. Tiden går så långsamt. Gittan koncentrerar sig, det är viktigt att koncentrera sig. Man måste göra sina läxor ordentligt. Jag måste hålla tillbaka min röst, dingla med fötterna. Vänta vänta vänta.

–Vad står det där? kan jag ändå fråga, någon gång, ibland, och peka i hennes skolbok. Då ler hon snällt och läser upp ordet för mig.

Alla är snälla i Gittans familj. Det är dom hemma hos mig också. Fast där är det mer bråttom. Mamma arbetar på varuhuset i stan. På porslinsavdelningen. Pappa jobbar på tidningen. Han har den jämt med sig när han kommer hem. Min storebror läser alltid serierna först. Jag böjer mig fram för att se, och måste fnissa.

–Och vad har du så roligt åt? Frågar han irriterat.

– Kronblom, säger jag.

Jag kan bara läsa uppochner. Än så länge. Det är ju jättelätt. Jag är ingen småunge.