Corona. Karantän. Dag 6. Fredag.

Andra nyheter. Jag vill ha andra nyheter. Vanliga nyheter. Om det måste handla om viruset så vill jag att det ska vara goda nyheter.

Det är så jag känner Dag 6.

Det var fredag. Först på kvällen insåg vi att det inte alls var torsdag. Vart tog torsdag vägen? Inte för att det gör någon skillnad. Vi har inget planerat. Ingen kommer att knacka på vår dörr heller. Det positiva med det är att jag kan lufsa runt i mjukisbyxor hela dagen. Eller klä upp mig i långklänning. Eller bägge delarna! Så borde det förstås alltid vara. Det ska jag komma ihåg sen. Sen. Efter det här. När saker kommer att vara annorlunda. För det kommer att vara annorlunda. Så mycket vet vi i alla fall. Och jag tänker aldrig mer vara ängslig över småsaker.

⁃ Ska vi inte starta en liten bokklubb? skriver Judy.

Det får bli en virtuell bokklubb. Vi bor bara fem minuters promenad från varandra, och älskar att sitta vid varandras köksbord, men det är ju andra tider just nu. (Nu var jag där igen! Jag vill verkligen tänka på något annat!)

Ann och jag svarar ja. Såklart. Bra idé! Vi bestämmer oss för ’El Tiempo Entre Costuras’ av Maria Dueñas. På svenska heter den Tiden Där Emellan, jag har svårt att tänka mig en mer passande titel. Den har rätt många sidor, men jag tänker läsa den på spanska. Med karantän kommer nya självinsikter. Som till exempel att jag inte brukar göra det lätt för mig själv.


Om böcker. Förutom om att läsa dem.

Jag har en hel del böcker. Man samlar på sig över åren. Men jag har tyckt att det finns gränser. Så jag har försökt att göra mig av med många. Jag har gett bort dom, ”glömt” dom, lämnat kvar dom, skapat konst av dom, använt dom för att stötta upp andra saker, gjort ett gratisbibliotek utanför dörren, lämnat in dom på andrahandsaffärer, och mer. (Bara en enda bok har jag använt till att starta brasa med. Det är ovanligt. Men den var så fruktansvärt dålig. Det kändes OK.)

Inget av detta har hjälpt. Alla försök till att att gallra ut mitt bibliotek – eller åtminstone skapa någon sorts ordning – har misslyckats. Böckerna har inte ens låtit sig sorteras. Inte efter författare, inte efter ämne, inte efter färg. Ingenting.

Istället fortsätter ständigt nya böcker att hitta in i mitt hem. De multiplicerar sig, de infiltrerar bland de jag trots allt har tänkt att jag velat behålla. De dyker upp på nya platser. Små böcker, stora, höga, gröna, blå, röda, feta, några med hundöron, några så tunna att de inte ens kan stå upp på egen hand, några tjocka och klumpiga och med titlar som knappt går att urskilja. Vissa med glättiga omslag, som ibland lovar mer än de kan hålla. Alla typer av böcker.

De bara fortsätter att anlända.

Nu har jag bestämt att de kan stanna. Allihopa. Överallt.

Kriget är över. Ibland måste man helt enkelt ge upp.

Ibland är det faktiskt lugnast så.


Meningen med livet.

Marsha tog just tåget från Stockholm till Paris. Det är som det ska. Jag reser med, i tanken. Och hon skickar bilder. Hon skickade en bok till mig också. Om ålar och om livet och hemligheterna och sanningar och inte.

Yngste sonen skriver att han har examinationer och nya kurser att klara sig igenom. Och det kommer bilder på ett litet barnbarn. Jag ler i fåtöljen, bläddrar fram och tillbaka på skärmen. Kommenterar. Klickar igen. Tittar på bilderna igen.

Ute är det betydligt kallare än vanligt. Men om man har kofta och brasa så känns det rätt skönt inomhus. Och om det är mitt på dagen och solen skiner – och man inte vill ta sig upp till Campo just då – då räcker det med att sätta sig framför fönstret för att bli varm. Det vet både jag och katterna.

Piccolon stretar. Så klart. Den är inte av högsta kvalitet precis. Men den är mitt mål.

Jag läser.

Ella söker bilder, uttryck. Det kommer.

Så länge man har mål är allt rätt bra.

Mål som Paris.

Eller en piccolo.

Eller något annat.

Livet.

Skiss: Ella in the Garden, no 31