”Jag läser morgontidningarna”, skriver vännen,

hon befinner sig i skogarna, långt norrut, i ett annat land. ”Zelensky hade kostym och fick beröm av Trump, fortsätter hon. ”Experter på retorik och uppförandekoder kommenterar, och Trump har ringt till Nobelstiftelsen och sagt att han behöver Nobelpriset och att han kan rädda världen med deras hjälp… Man skulle ha ett piano”.

Man skulle ha ett piano. Det är precis det jag tänker:

Jag köper ett piano.

Bara sådär.

Inte vilket piano som helst: Nej, ett svartlackat piano från 1907.

Det måste stämmas, varnar säljaren. Så klart.

Dessutom befinner det sig 4 timmar bort med bil, och väger uppskattningsvis 200 kilo.

Men världen går sönder lite till

och jag köper ett svartlackat piano från 1907 som befinner sig 4 timmar bort och säkert väger 200 kilo.

Det kanske inte ens går att stämma.

Och det kanske inte alls kommer från 1907.

Sedan ägnar jag resten av förmiddagen till att hitta ett sätt

att få det upp för berget och över min tröskel.

Och jag lyckas.

Om två veckor kommer det att stå på plats.

På något sätt finner jag tröst i det.

---