Jag har tappat räkningen. Kanske närmar det sig 10 år?

Är det redan ett decennium sedan? Har det redan gått tio år sedan jag tog ut min pension? Kanske det, på ett ungefär, mer eller mindre. Men jag räknar inga dagar längre.

‘Ta ut den i ‘förtid’, kallades det. Och det var något jag varnades jag för. ‘Du kommer ångra dig’, sa dom. Du kommer förlora på det. Pengar inte minst!

Hur gick det?

Hur bra som helst! Jag tog mig ett stipendium, ett stipendium som varar resten av mitt liv. Det låg framför mina fötter, det var bara att plocka upp. Tänk dig, privligeriet att pengar sätts in på ditt konto varje månad, i alla år du har kvar, medan du ägnar dig åt vad du vill. Varje månad!

Summan må vara mindre. Men det var aldrig gratis att ge bort min tid, min förmåga, mitt arbete: Jag behövde ta mig till min arbestplats nästan varje dag. Det var inte gratis. Inte ens om jag cyklade. Luncher? Hade jag verkligen alltid med mig matlåda? Och unnade jag mig ofta inte att plocka upp något extra gott på hemvägen? Jag hade ju förtjänat det, jag var trött. Ett extra gott bröd från bageriet? En chokladbit i pressbyrån. Lite hämtmat igen kanske? Jag har ju jobbat hela dagen…En AW?…

Jag köpte nya kläder för att se fräsig ut på jobbet. Och gick till frisören. Semester? Resorna till platser, till mäniskor jag längtat efter att besöka, var alltid dyrare under de där veckorna min chef tyckte att jag skulle ta ledigt. Och mer. Mycket mycket mer.

Så: mitt enkla råd råd till dig som inte redan insett vilken möjlighet du har: Ta ut din pension så fort det bara går. Du kommer att ha råd. Det kommer att gå hur bra som helst, jag lovar.

Fast, du gör förstås som du vill – medan förutsättningara ändras: