Vi reste bort i 9 dagar. Nästan ingenting.

9 dagar. Komma iväg. Komma tillbaka hem. Bara så. Egentligen reste vi inte ens bort, för vi reste dit vi varit förut, till människor vi nästan alltid känt, till sådant vi varit vana vid. Till de som är våra, som vi tycker om och som vi längtat efter.

Sedan reste vi hem igen.

Vi tog bara ett andetag.

Fyllde oss med annan luft, kände igen den, och inte (för den är alltid lite annan) – växte kanske, och släppte något, köpte dyr choklad på en flygplats, åt för mycket av den, och längtade hem till att sjunka ner i fåtöljen och se solen gå upp över bergen.

Ögonen ändå nya.

Snart infinner sig lugnet.

9 dagar är något.