Oväder

Det är så här års, under årets första månader, som vädret i bergen är totalt oförutsägbart. Dagarna kan vara varma, till och med sommarvarma enligt svenska mått. Men ibland har vi regn, och ibland viner en envis vind från norr. I timmar. Den här veckan visar nyheter och medier bilder av översvämningar – hagelstormar till och med – några kilometer bort. Men just hos oss har det bara kommit regn så här långt. Ett ganska snällt och mycket välkommet regn.

Vårt sovrum är nästan den högsta punkten i byn.

När vi hade renoverat färdigt det rummet, och satt in ett stort nytt fönster som stod emot regn och blåst, och det första nattliga åskovädret efter det slog till – då låg jag vaken i sängen, alldeles intill glasrutan, med vidöppna ögon och tittade. Det pågick hur länge som helst.

Nästa dag skrev jag, fortfarande helt lyrisk, till Rudys syster Tina i Kalifornien och beskrev allt. Mullret. De plötsliga hårda knallarna. Katterna som gömde sig. Smattret av störtskurarna mot terassernas soltak. Men först och främst ville jag berätta om de väldiga blixtrarna. De som lyste upp hela bergssidor. Och som kom så tätt så tätt. Det var det vackraste oväder jag sett.

Tina svarade (med omtanke!) :

⁃ Du vet väl att blixten går genom fönstret?

Näe. Det hade jag inte tänkt på.

Numera rafsar jag ihop kudde och täcke och letar upp en annan säng, längre ner i huset om jag räknar till mindre än 3 kilometer mellan blixt och dunder.

För det mesta.

Ibland väntar jag till 2 kilometer.

Ibland väntar jag ännu längre.

Jag kan inte låta bli.

Men så här långt regnar det bara hos oss den här gången. Det är rätt fint det med. Och man sover tryggt.


PS Det var igår kväll. Idag, lagom till en tidigt frukost, väcks jag av att det är vår tur. I blixtljuset ser jag att det samlats hagel i solstolen på framsidan. Jag torkar upp lite vatten som trängt in under dörren, medan kaffet kokar. Och räknar först till 6 km. Nästa till 4. Och undrar varför det heter oväder på svenska. O-väder. O som i olåst, obegriplig, okunnig. Jag har svårt att tänka mig mer väder. Sen är det här. 0 km

Vinterns dofter.

Vintern i de andalusiska bergen doftar… rakt. Rakt. Det doftar rakt. Jag kan inte beskriva det bättre. Rakt och friskt. Just mandelblommornas doft är underbar, men den är svag. Man måste stå alldeles nära intill.

Min pappa jobbade på olika dagstidningar i nästan hela sitt liv. Häromdagen slog det mig att doften av trycksvärta inte existerar längre. (Inte fingrar svarta av trycksvärta heller.) Jag kan sakna den. Doften, den som min pappa tog med sig hem om kvällarna. Jag kan sakna honom också. Han var den sortens pappa som älskar en för den man är. Sen dog han, alldeles för tidigt.

I början, efter begravningen, dök han upp mest hela tiden. Han hade åsikter om både det ena och det andra som jag gjorde – väldigt ofta var det för att stötta mig om jag tvekade. Han var lite vidlyftig, kan man säga. Njutningslysten.

Numera är det mer sällan som han hör av sig. Han har väl blivit upptagen med annat. Eller så kanske man bleknar med åren när man faktiskt är död.

Dottern tycker att jag romantiserar honom. Men vi var nära.

Och vad ska man annars göra med en saknad? Jag hade tänkt döpa henne efter honom. Men sen överraskade hon oss med att vara en flicka. Senare gav hon sin egen son hans namn. Som andranamn, men ändå. Det gjorde mig glad.

Innan jag föddes spelade pappa saxofon i ett band. Han skulle uppskatta min nya passion med piccolon. Och uppmuntra mig.

Inne i byn är vinterdoften nästan precis densamma som ute i campo. Utom att jag ibland blir uppmärksammad på att Pilar kokar kikärtor, eller just har hängt tvätt till tork på sin terass. Ibland kör en moped förbi också. Jag stänger noga fönstret när jag övar på piccolon. Jag tycker det vore pinsamt om alla hörde.

Det är fortfarande bara januari. Allt är ännu bara i början.

Ivan

Allt man behöver en kall vinterdag.

Tenéis un rincon? frågar grannen som bor i gränden intill. Vi står vid fiskbilen och väljer vad vi ska köpa till middag. Un rincon? Om jag har ett hörn?! Ja… Massor av hörn…??

Paki, som står framför i kön, vänder sig om och fnissar åt min uppenbara oförståelse.

– Gertrudis menar ’Har ni en eldstad?’

Un rincon. Ett hörn. Att elda i. Aha.

Vintern har kommit till Andalucia. Solen värmer, men här i bergen blir det svalt när den går ner. De flesta kvällar är det brasa som gäller. Åtminstone i ett gammalt hus.

-Si, vi har ett hörn…

⁃ Ta med något att bära i och kom förbi. Jag har en massa mandelskal åt dig. Hon vinkar bestämt med handen.

Om man blandar veden med mandelskal så brinner det varmt och bra. Och om man har många mandelträd, och skördar och säljer en hel del mandlar varje år, då blir det mycket skal som man gärna delar med sig av till grannar. Det vet väl varenda människa? Precis som man vet vad som kan menas med ’rincon’, ett hörn…

Det har redan gått över ett decennium sedan vår första vinter här. Då frös vi faktiskt. Det kändes kallt inne. Jag vet inte om det bara var att huset varit så ensamt, så länge. Eller att jag inte förstod att när man klätt sig på morgonen så kräver klädkoden att man drar på sig morgonrocken igen, ovanpå allt. Och den behåller man på, så länge man inte lämnar kvarteret.

Jag har fortfarande så mycket kvar att lära. Men att veta att allt man behöver ett kall vinterdag är ett hörn, en morgonrock, och goda grannar – det är en bra början.

Gott Nytt År!