Om böcker. Förutom om att läsa dem.

Jag har en hel del böcker. Man samlar på sig över åren. Men jag har tyckt att det finns gränser. Så jag har försökt att göra mig av med många. Jag har gett bort dom, ”glömt” dom, lämnat kvar dom, skapat konst av dom, använt dom för att stötta upp andra saker, gjort ett gratisbibliotek utanför dörren, lämnat in dom på andrahandsaffärer, och mer. (Bara en enda bok har jag använt till att starta brasa med. Det är ovanligt. Men den var så fruktansvärt dålig. Det kändes OK.)

Inget av detta har hjälpt. Alla försök till att att gallra ut mitt bibliotek – eller åtminstone skapa någon sorts ordning – har misslyckats. Böckerna har inte ens låtit sig sorteras. Inte efter författare, inte efter ämne, inte efter färg. Ingenting.

Istället fortsätter ständigt nya böcker att hitta in i mitt hem. De multiplicerar sig, de infiltrerar bland de jag trots allt har tänkt att jag velat behålla. De dyker upp på nya platser. Små böcker, stora, höga, gröna, blå, röda, feta, några med hundöron, några så tunna att de inte ens kan stå upp på egen hand, några tjocka och klumpiga och med titlar som knappt går att urskilja. Vissa med glättiga omslag, som ibland lovar mer än de kan hålla. Alla typer av böcker.

De bara fortsätter att anlända.

Nu har jag bestämt att de kan stanna. Allihopa. Överallt.

Kriget är över. Ibland måste man helt enkelt ge upp.

Ibland är det faktiskt lugnast så.


Livet borde vara en hobby.

Att ha en hobby – det är att ha en passion. En passion som har ett egenvärde – utan krav på framgång, utan stress och konkurrens, utan prestationsångest. Man har en hobby bara för att det är roligt. Och för att man inte kan låta bli.

En hobby blir aldrig färdig. Och ingen kan sätta betyg på den. Den är bara ens alldeles egen. Man kan hålla på med den nån vecka, eller många år. Man kan byta hobby, man kan lägga ner den, man kan återkomma till den. Man kan gå med i föreningar, eller ha en hemlig hobby. Eller dela den med några få. Man kan gå kurser. Eller avstå. Man kan uppslukas av den. Man kan förvåna andra med den. Det finns nog inget man inte kan göra med en hobby – om man bara låter den vara just … en hobby.

En hobby kan dessutom handla om princip vadsomhelst, bara det är något som man är intresserad av. Man kan samla på frimärken eller vackra stenar eller tekannor eller renovera gamla cyklar eller skåda fåglar eller träna hästar eller odla bonsaiträd eller studera stoicism eller tillverka fiskedrag eller bada kallbad – eller något helt annat.

Numera vet man att hjärnan inte slutar producera nya hjärnceller förrän man dör. Eller förrän man slutar använda den. En hobby fungerar perfekt som hjärngympa. Det är faktiskt inte mycket som slår en hobby på det området.

Dans är en hobby som ligger väldigt högt på listan enligt hjärnforskarna. Dans ger motion, hjärngympa (i synnerhet om man väljer en dansstil med koreografi) och social samvaro. Allt i ett. Oslagbart. Att lära ett nytt språk är inte så illa heller. Och det ger ju ringar på vattnet eftersom man får ny kunskap om andra kulturer på köpet. Konst går fint också. Det är aldrig för sent att köpa en skissbok, till exempel, och några frestande pennor, och ge sig ut i vimlet. Att teckna av verkligheten är definitivt hjärngympa. (Tricket är att teckna det man ser, inte vad man tror att man ser. Garanterat nya upptäckter.)

Men det är ingen riktig hobby om det inte är roligt. Och man kan ha hur många hobbys man vill.

Jag tycker att hela livet borde vara en hobby.


Verktyg är det nya pensionssparandet

1 ) om man inte använt det på ett år, eller

2 ) det inte är en antikvitet, eller

3 ) det inte är ett verktyg

så ska man göra sig av med det, har det sagts mig.

Vi bor hos brorsan den här veckan. Han håller sig till regeln nr 3. Den om Verktyg.

Under hela sitt liv har han sparat på verktyg. När något i huset, vadsomhelst, gått sönder så har han undersökt det mycket noga, gjort lite efterforskningar, och sedan köpt det rätta verktyget för att kunna laga det själv, utan att behöva anlita någon annan. Han har införskaffat verktyg efter verktyg, stora som små. Nya eller begagnade, tunga oljiga saker av kvalitetsmetall, eller nya små digitala underverk. Verktyg man inte ens hade kunnat föreställa sig existerade, eller riktigt gamla underfundiga ting som han ibland varit tvungen att reparera innan de fungerat – och till det har det ibland behövts andra, fler, verktyg.

Han finkammar fortfarande kataloger, och andrahandsaffärer, och numera också internet, i jakten. Ibland är det kanske inte ens något som har gått sönder, men det finns alltid ett verktyg att skaffa. Något som kan vara bra att ha.

Begripligt nog har min bror numera en ansenlig mängd verktyg.

Ibland uppdateras något med en ny version, och då händer det att man kan få ärva den äldre. Igår blev vi ägare till en maffig lasermätare, till exempel. Den fungerar för upp till 300 meters avstånd.

Brorsan hade ett skrivbordsarbete. Han stannade hela sitt arbetsliv på samma företag. Men så fort han hade möjlighet tog han ut sin pension. Sen byggde han till huset med en verkstad, och fyllde det med alla sina verktyg. Där går han nu lycklig omkring i tofflor med huvudet fyllt av idéer och projekt.

Pensionssparande kommer, med andra ord, i alla former. Det gäller att planera rätt.

Lovön, november 2019