… jag tog ut hela min lilla pension.

Så kom hösten hit också, till min bergstopp. Det är 14 grader ute, och småregnigt. Rudy gör pumpapaj, och i två dagar i rad, snart tre, har jag städat i ateljén. Och målat väggarna.

Sveriges Radio P1 fungerar bra här, trots avståndet. Jag älskar P1. Jag är en sån. Jag lyssnar på allt (utom högmässa) medan jag gör annat.

Nyss sändes programmet ‘Plånboken’. Det handlade om råd inför pensionen. Lite sent, jag tog ut hela min lilla pension den allra första dagen det över huvud taget går i Sverige, vid 62 år ålder.

– Arbeta så länge som det bara är möjligt, det lönar sig alltid, råder en snusförnuftig expert på radio.

Jag vet att programmet handlar om ekonomi, och att experten ska ge råd om just det – men jag rycker till. ”Lönar sig alltid!?” Handlar allt bara om pengar nu? Ska det inte ens ställas i relation till annat? Med risk för att förenkla (nästan) lika mycket som experten, så undrar jag: Vad hände med de sena kvällarna och vännerna och vinet? Vad hände med hajken uppför berget när den fuktiga jorden gav vika, och jag rasade ner lite längre än jag hade tänkt? Vad hände med mandelblommorna som blommade och var så många att det blev tjockt i halsen? Med midnattspannkakorna till barnbarnen, som fick ta precis så mycket socker dom ville ha? Tomaterna vi odlat som blev så många att vi fick dela dom i halvor, strö på salt, och torka på terassen? För att inte tala om miljön, middagarna, konsten… Allt går faktiskt inte att köpa för pengar. Det har jag hört hur många gånger som helst. Visst är det väl fortfarande lika sant?

Allt går inte att åstadkomma utan pengar heller – fråga mig! – men om man sätter sig ner och funderar igenom hur man vill leva resten av livet är väl valet knappast inte särskilt svårt? Inte ens den som är priviligerad nog att ha sin passion som profession väljer väl chefer, väckarklockor, tidiga morgnar på bussen, arbetsluncher, och trötta kvällar i tv-soffan om det inte är nödtvunget? Och den som sakta men säkert sliter ut sin kropp och själ blir blir väl inte friskare av att pensionsförsäkringen växer till sig?

Allt annat ger sig, av sig självt. Med tiden. (Inklusive förkylningar och julångest.)

Verktyg är det nya pensionssparandet

1 ) om man inte använt det på ett år, eller

2 ) det inte är en antikvitet, eller

3 ) det inte är ett verktyg

så ska man göra sig av med det, har det sagts mig.

Vi bor hos brorsan den här veckan. Han håller sig till regeln nr 3. Den om Verktyg.

Under hela sitt liv har han sparat på verktyg. När något i huset, vadsomhelst, gått sönder så har han undersökt det mycket noga, gjort lite efterforskningar, och sedan köpt det rätta verktyget för att kunna laga det själv, utan att behöva anlita någon annan. Han har införskaffat verktyg efter verktyg, stora som små. Nya eller begagnade, tunga oljiga saker av kvalitetsmetall, eller nya små digitala underverk. Verktyg man inte ens hade kunnat föreställa sig existerade, eller riktigt gamla underfundiga ting som han ibland varit tvungen att reparera innan de fungerat – och till det har det ibland behövts andra, fler, verktyg.

Han finkammar fortfarande kataloger, och andrahandsaffärer, och numera också internet, i jakten. Ibland är det kanske inte ens något som har gått sönder, men det finns alltid ett verktyg att skaffa. Något som kan vara bra att ha.

Begripligt nog har min bror numera en ansenlig mängd verktyg.

Ibland uppdateras något med en ny version, och då händer det att man kan få ärva den äldre. Igår blev vi ägare till en maffig lasermätare, till exempel. Den fungerar för upp till 300 meters avstånd.

Brorsan hade ett skrivbordsarbete. Han stannade hela sitt arbetsliv på samma företag. Men så fort han hade möjlighet tog han ut sin pension. Sen byggde han till huset med en verkstad, och fyllde det med alla sina verktyg. Där går han nu lycklig omkring i tofflor med huvudet fyllt av idéer och projekt.

Pensionssparande kommer, med andra ord, i alla former. Det gäller att planera rätt.

Lovön, november 2019