Dag 29. Karantän. Corona. Söndag. / Påskdagen.

Påskdagen. Och idag känns det som att det här tillståndet har varat väldigt länge.

TV-nyheterna inleds varje kväll med siffror och kurvor på antal döda, smittade, och friskförklarade. (I början försökte jag undvika det, men inte längre). Jag åker i baksätet till Campo. (Man får inte sitta bredvid varandra). Jag övar piccolo inne i bästa gästrummet. (Vi har inga gäster). Malaga är mycket längre bort än det var förut. (Kommer Justo någonsin trycka mina bilder igen?) Och jag dukar alltid för två, varken fler eller färre.

Allt det börjar bli det normala.

Men att det inte finns några öppna barer eller restauranger i hela Andalusien, det kan aldrig bli det normala. Det är påsk, och allt är stängt. Allt. Precis allt.

Och det kommer fortsätta ett tag till.

Å andra sidan, de största olivträden – de som vi beskurit riktigt hårt – skjuter nya skott. Pyttesmå skott än så länge. Men om man tittar efter riktigt noga så ser man att det är många.

Glad Påsk! Trots allt.


bild: Ella in the Garden, no 2

Lycka är att ha några fikonträd – men det är dubbla känslor.

Å ena sidan vill jag bara njuta av Campo, ta in naturen, bergen, vyerna. Arbeta i någorlunda lagom takt, plocka oliver och mandlar, rensa upp, hjälpa Rudy med det han vill och behöver. Dela med mig.

Å andra sidan är jag mer än medveten om allvaret för många, de som brukar sin mark för sitt levebröd. I våra berg handlar det om små familjeföretag, inga storbruk, och många har andra arbeten också, vid sidan om- men inte desto mindre måste det gå ihop, och ge åtminstone en liten vinst. Det måste betala sig. Investeringar måste visa sig vara de rätta. Det får inte regna vid fel tid. Men det måste regna. Kanske borde vindruvor bytas ut mot avocado? Eller mango? Vore det värt att gå helt ekologisk? Kanske borde man åtminstone sälja druvorna till vingårdar som gör nya moderna torra viner av dom – istället för Vino Dulce. Russin? Är det värt arbetet? Kanske orkar farfar inte hjälpa till nästa år? Och morbror har flyttat till stan. Syrran också. Med hela sin familj. Och subventionerna kommer och går. USA har höjt importtullarna på olivolja. Exporten har gått ner. Importerade varor från länder med sämre kontroll står på hyllorna. Betalningen går ner. För olivoljan får bönderna nu 40% mindre jämfört med för några år sedan. Som exempel. Det är allvar.

Maria säger att de inte längre tänker pressa mer olivolja än vad hennes och sonens hushåll själva behöver under året, och jag har full förståelse. Det lönar sig snart inte.

Det är ett djäkla slit, helt enkelt.

När jag står i köket och sakta ringlar vår gyllene goda olivolja över mina nygrillade fiskbitar, och över tomaterna och muhammaran, och salladen med nyplockad spenat – då vet jag inte om jag ska tacka min lyckliga stjärna att jag åtminstone har det privilegiet, eller sälla mig till protesterna. Eller jo, det vet jag : självklart bägge delarna.

För Spaniens lantbrukare har börjat protestera. Inte bara olivoljebönderna. Det gäller ersättningen för mjölken också. Och osten, allt. Nya EU-bestämmelser, import, politik, vinstgirighet, kapitalism – en komplicerad historia med många aktörer där det, som vanligt, är de som sliter med själva produktionen som är de stora förlorarna.

Och protesterna växer, de syns plötsligt över hela landet. Gubbar och gummor på traktorer och fyrhjulingar ger sig ut. Blockerar vägarna. Skapar köer. Visar upp sig. Förklarar läget. Har fått nog. Mer än nog.

Tro mig, det kommer fortsätta. Det spanska fotfolket är inte kända för att ge upp.

Precios justos para un olivar vivo!


Det brinner bland olivträden. Som det ska.

Det brinner i backarna. Men det är som det ska. Bara för att de flesta oliver är plockade, så är inte arbetet med träden över. Nu behöver de vård. Nu ska de beskäras, och de avklippta grenarna ska bort. Annars kan det bli ohyra i dem. Som sprider sig vidare. Lite extra näring skadar inte heller. Och regn tack!

Vi drar ihop grenruskor i högar. Eldar i kvällen. Det sprakar, och gnistor flyger upp mot den mörka himlen.

Nyklippta olivträd ser verkligen nyklippta ut. En del verkar lättat ruska på huvudet i vintersolen. Andra hukar liksom, lite osäkra. Blev det bra?

Snart har dom alla funnit sig.

Det finns olivträd som har stått här i hundratals år. Tusen kanske. Envist. Medan människor har kommit och gått. Man vet att bergen varit befolkade i åtminstone sjutusen år. Troligtvis väldigt mycket längre.

Det har funnits hus bland oliverna också. Mest små skjul av stenar och jord. Få av dem står kvar. De allra flesta har övergivits och inte lämnat något efter sig. De är borta för alltid.

Inte ens borgen uppe på bergstoppen finns kvar. Knappt inte ett spår. Det förstördes för tusen år sen. Den lever bara i historierna.

Det låg bland våra olivträd.

Jsg trampar runt med en viss försiktighet.

Olivträden höjer sig över minnen. Hårda stammar andas stillhet. Nya grenar spretar ut. Söker ljus. Ser världen.


Malaga Museum – Axarquia historia

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Museo_de_M%C3%A1laga