Oliver och sånt

Vi plockade 85 kilo oliver. Det är ingen jätteskörd, i jämförelse, men rätt bra gjort av två pensionärer. I synnerhet som olivträden här i våra berg sällan växer på plan mark. Tvärtom. Olivlundarna planterades långt innan man ens hade börjat tänka tanken att använda maskiner för att plocka. Här görs det fortfarande för hand. Något annat är inte möjligt.

Carlo, och Maria, är så snälla. Det finns nog inga snällare. Carlo heter Carlo. Inte Carlos med ett s på slutet, som alla andra. Det är för att han är född i Italien. Men till och med han påpekar gärna att Italien exporterar betydligt mer olivolja än de kan producera av egna inhemska oliver. Dom blandar sina med importerade. Det betyder att en stor del av italiensk olivolja helt enkelt är gjord på spanska oliver. Det är välkänt. Precis som att nästan 40 % av världens olivolja kommer från Spanien. 80 % av det från Andalucia. Bara i Jaen produceras mer än i hela Grekland.

Carlo tog dem till pressen. Med hjälp av Mario. (Mario, inte Maria.) Vi följde inte med i år. Det är Corona-restriktioner igen. Man får inte lämna sin by utan godtagbar anledning, och pressen ligger i Velez. Men våra flaskor fanns att hämta hemma hos Carlo efteråt.

Vi enades om att Italien ändå har väldigt mycket snyggare förpackningar. Glas istället för plast – för att inte tala om deras plåtdunkar!

Carlo skulle vilja kunna få sin olivolja i plåtdunkar här i Andalucia. Jag också. Inte för att det lär påverka smaken, men ändå. Huvudsaken är ju att man förvarar oljan svalt och mörkt och bara häller upp lite i taget. Men det går inte att komma ifrån att det gör skillnad hur saker ser ut.

Vi fick en back med frukt med. Allt mognar samtidigt. Jag mosade nästan alla kaki/persimon och la i frysen. Det behövs inga tillsatser. När jag i vinter tar fram burkarna, en och en, och häller på min müsli, så kan jag tänka på hur snälla dom är, Carlo och Maria.

Det är väldigt fint med snälla människor också .

Dag 29. Karantän. Corona. Söndag. / Påskdagen.

Påskdagen. Och idag känns det som att det här tillståndet har varat väldigt länge.

TV-nyheterna inleds varje kväll med siffror och kurvor på antal döda, smittade, och friskförklarade. (I början försökte jag undvika det, men inte längre). Jag åker i baksätet till Campo. (Man får inte sitta bredvid varandra). Jag övar piccolo inne i bästa gästrummet. (Vi har inga gäster). Malaga är mycket längre bort än det var förut. (Kommer Justo någonsin trycka mina bilder igen?) Och jag dukar alltid för två, varken fler eller färre.

Allt det börjar bli det normala.

Men att det inte finns några öppna barer eller restauranger i hela Andalusien, det kan aldrig bli det normala. Det är påsk, och allt är stängt. Allt. Precis allt.

Och det kommer fortsätta ett tag till.

Å andra sidan, de största olivträden – de som vi beskurit riktigt hårt – skjuter nya skott. Pyttesmå skott än så länge. Men om man tittar efter riktigt noga så ser man att det är många.

Glad Påsk! Trots allt.


bild: Ella in the Garden, no 2

Lycka är att ha några fikonträd – men det är dubbla känslor.

Å ena sidan vill jag bara njuta av Campo, ta in naturen, bergen, vyerna. Arbeta i någorlunda lagom takt, plocka oliver och mandlar, rensa upp, hjälpa Rudy med det han vill och behöver. Dela med mig.

Å andra sidan är jag mer än medveten om allvaret för många, de som brukar sin mark för sitt levebröd. I våra berg handlar det om små familjeföretag, inga storbruk, och många har andra arbeten också, vid sidan om- men inte desto mindre måste det gå ihop, och ge åtminstone en liten vinst. Det måste betala sig. Investeringar måste visa sig vara de rätta. Det får inte regna vid fel tid. Men det måste regna. Kanske borde vindruvor bytas ut mot avocado? Eller mango? Vore det värt att gå helt ekologisk? Kanske borde man åtminstone sälja druvorna till vingårdar som gör nya moderna torra viner av dom – istället för Vino Dulce. Russin? Är det värt arbetet? Kanske orkar farfar inte hjälpa till nästa år? Och morbror har flyttat till stan. Syrran också. Med hela sin familj. Och subventionerna kommer och går. USA har höjt importtullarna på olivolja. Exporten har gått ner. Importerade varor från länder med sämre kontroll står på hyllorna. Betalningen går ner. För olivoljan får bönderna nu 40% mindre jämfört med för några år sedan. Som exempel. Det är allvar.

Maria säger att de inte längre tänker pressa mer olivolja än vad hennes och sonens hushåll själva behöver under året, och jag har full förståelse. Det lönar sig snart inte.

Det är ett djäkla slit, helt enkelt.

När jag står i köket och sakta ringlar vår gyllene goda olivolja över mina nygrillade fiskbitar, och över tomaterna och muhammaran, och salladen med nyplockad spenat – då vet jag inte om jag ska tacka min lyckliga stjärna att jag åtminstone har det privilegiet, eller sälla mig till protesterna. Eller jo, det vet jag : självklart bägge delarna.

För Spaniens lantbrukare har börjat protestera. Inte bara olivoljebönderna. Det gäller ersättningen för mjölken också. Och osten, allt. Nya EU-bestämmelser, import, politik, vinstgirighet, kapitalism – en komplicerad historia med många aktörer där det, som vanligt, är de som sliter med själva produktionen som är de stora förlorarna.

Och protesterna växer, de syns plötsligt över hela landet. Gubbar och gummor på traktorer och fyrhjulingar ger sig ut. Blockerar vägarna. Skapar köer. Visar upp sig. Förklarar läget. Har fått nog. Mer än nog.

Tro mig, det kommer fortsätta. Det spanska fotfolket är inte kända för att ge upp.

Precios justos para un olivar vivo!