Shit happens. Och om synapser.

Ella in the Garden no 10

Shit happens. Jag ska inte gå in på vad. Det hände igår förmiddag. Men det är inget jag kan göra något åt, så jag tänker släppa det. Nu.

Min mamma brukade säga :”Det är en mening med allt”. Jag avskydde när hon sa det. Som barn tyckte jag att lite sympati hade känts bättre.

Det tycker jag väl i och för sig fortfarande. Men kanske hade hon en poäng. Det är i vilket fall som helst ingen nytta med att gräma sig.

Det är till och med livsfarligt att gräma sig – längre än en liten stund.

Det är synapsernas fel. De finns i hjärnan. De är nervcellerna som kontaktar andra celler. Det är där kopplingarna sker. När man upplever något nytt, eller lär sig något nytt, då skapas helt enkelt nya synapser mellan olika hjärnceller. Och dom är väldigt påverkningsbara. För att inte säga lättstyrda.

Av somligt som händer oss blir vi glatt överraskade. Bingo. En ’lycko-synaps’ skickades. En gång till, och den blir kraftigare. Hållbarare. Till sist behöver man bara bli lätt påmind om ämnet för den glada överraskningen för att mungiporna ska dras uppåt och stegen bli lättare.

Det är därför man behöver akta sig för att gräma sig för mycket. Det blir synapser av det också. Men vem vill ha hjärnan full av såna synapser? Vem vill vara slav under att till sist inte ens kunna närma sig något som vagt påminner om det där man grämde sig över, utan att hela maskineriet går igång och man uppslukas av eländet. Igen.

Ibland sa min mamma andra saker också. Som att ”Man får ingenting gratis”. Näe, så är det förstås. Det gäller att anstränga sig.

Och det gäller att släppa. När det är så dags.


PS Jag är oändligt tacksam för vänner som klappar om mig ibland. Som när shit happens. Jag blir varm bara jag tänker på att jag har dom.


Livet borde vara en hobby.

Att ha en hobby – det är att ha en passion. En passion som har ett egenvärde – utan krav på framgång, utan stress och konkurrens, utan prestationsångest. Man har en hobby bara för att det är roligt. Och för att man inte kan låta bli.

En hobby blir aldrig färdig. Och ingen kan sätta betyg på den. Den är bara ens alldeles egen. Man kan hålla på med den nån vecka, eller många år. Man kan byta hobby, man kan lägga ner den, man kan återkomma till den. Man kan gå med i föreningar, eller ha en hemlig hobby. Eller dela den med några få. Man kan gå kurser. Eller avstå. Man kan uppslukas av den. Man kan förvåna andra med den. Det finns nog inget man inte kan göra med en hobby – om man bara låter den vara just … en hobby.

En hobby kan dessutom handla om princip vadsomhelst, bara det är något som man är intresserad av. Man kan samla på frimärken eller vackra stenar eller tekannor eller renovera gamla cyklar eller skåda fåglar eller träna hästar eller odla bonsaiträd eller studera stoicism eller tillverka fiskedrag eller bada kallbad – eller något helt annat.

Numera vet man att hjärnan inte slutar producera nya hjärnceller förrän man dör. Eller förrän man slutar använda den. En hobby fungerar perfekt som hjärngympa. Det är faktiskt inte mycket som slår en hobby på det området.

Dans är en hobby som ligger väldigt högt på listan enligt hjärnforskarna. Dans ger motion, hjärngympa (i synnerhet om man väljer en dansstil med koreografi) och social samvaro. Allt i ett. Oslagbart. Att lära ett nytt språk är inte så illa heller. Och det ger ju ringar på vattnet eftersom man får ny kunskap om andra kulturer på köpet. Konst går fint också. Det är aldrig för sent att köpa en skissbok, till exempel, och några frestande pennor, och ge sig ut i vimlet. Att teckna av verkligheten är definitivt hjärngympa. (Tricket är att teckna det man ser, inte vad man tror att man ser. Garanterat nya upptäckter.)

Men det är ingen riktig hobby om det inte är roligt. Och man kan ha hur många hobbys man vill.

Jag tycker att hela livet borde vara en hobby.


Duktig pensionär?

När barnen var små prenumererade vi på Kamratposten. (Det var innan internet). Den kom till utlandet, i ett vitt stort prassligt kuvert med en blågul flagga på. Hela familjen läste. Minstingen älskade spalten ’Kropp och Knopp’. Knopp väckte mest frågor.

Många år senare, när jag arbetade på Konstfack, så fick jag den enorma ståldörren i nya entrén på Telefonplan i huvudet. Hjärnskakning. Den närmsta tiden efteråt var lite märklig. När min hjärna inte hängde med, så blev jag väldigt medveten om att jag nog faktiskt brukade ha en. Som dessutom brukade fungera någorlunda bra.

Fascinationen kvarstår. Ibland, när andan faller på, lånar jag böcker om denna vår fortfarande rätt mystiska kroppsdel.

Nyligen läste jag att inget, absolut inget, visar att vårt hjärna förtvinar med åren. Där har forskningen helt enkelt haft fel hitintills. Hjärnceller tillbakabildas bara om du blir sittande i soffan. Inte om du håller igång hjärnan. Tvärtom. Dessutom verkar det som vi blir smartare med åldern, för vi blir bevisligen bättre på att använda bägge hjärnhalvorna samtidigt.

Rätt tröstefullt?
Så det är bara att börja plugga igen? Kanske man ska forska, trots allt ?

Nä. Det hela har ju faktiskt två sidor. När jag scannar hela den långa raden av nya böcker kring kropp och knopp som vänder sig till såna som jag (60-70 år tycks definitivt vara det nya 40-50) så använder jag bägge hjärnhalvorna och undrar : Varför?

Duktig pensionär? Den går jag inte på. Nu är tid att njuta av livet.

Kropp och knopp i härlig förening, till sist. Och, det är lugnt. Vi äger ingen soffa.

Trevlig Helg.

Det regnar äntligen i bergen.

Kamratposten. Hjärnstark