(dag 65) Corona. Fas 1.

Judy kommer hem till byn för några dagar. Ann ska försöka boka bord för romantisk födelsedag med med C. Jag vattnar. Meteorologen på TV visar solar.

Fas 1. Från idag, måndag, befinner vi oss i fas 1. Det betyder att nu ska vi få åka runt i hela provinsen. Affärer på högst 400 kvm får öppna. Människor får träffas i grupper om högst 10 (blir man vald?). Restauranger får öppna uteserveringar med högst 50% av sina platser och en meter mellan borden. (Om dom vill och har möjlighet att överleva på det. Nej, baren i byn kommer inte att öppna ännu.) Och några saker till. Men social distans råder. Och helst munskydd.

Och ’Den blomstertid nu kommer’ är inte särskilt svår att spela på piccolo. (Piccolaflöjt…)

Någon sorts sommar blir det väl i alla fall.


(dag 63) Corona. Ibland.

Sen, sen, kommer vi att kunna säga (och skratta lite åt) saker som att:

  • vi var tvugna att ha munskydd på oss i bilen! Fast det bara var vi två.
  • Vi åt varenda mål mat hemma. Varenda ett! I över två månader i sträck. Utom en enda gång när vi åt hämtpizza.
  • När vi hade tankat satt jag med kvittot i handen hela vägen hem, ifall vi skulle bli stoppade av guardia civil – så att vi skulle kunna bevisa att vi hade haft ett ärende ut.
  • Ibland tog jag piccolon (piccolan heter det säger Ulla!) med upp till Campo och övade skalor, eftersom Laura aldrig gick till jobbet och jag tyckte synd om henne som säkert hörde mig genom fönstren.
  • När Ann och jag träffades i gränden, efter en evighet, så stod vi kvar på över 2 meters avstånd från varandra och pratade. Trots att det inte fanns en enda annan människa inom synhåll.
  • Vi utvecklade helt nya klädstilar. Ledorden var: precis vad som helst som var bekvämt, samt tofflor.
  • Ibland fick jag helt enkelt nog och ville bara lägga mig ner och gråta över att inte ha en aning om när jag skulle få träffa barnbarnen härnäst.