I otakt med (jul-)tiden

Vänner och familj i Stockholm skriver om långa dagar, om väntan på att det ska bli lättare, ledigare, bättre, ljusare. Och om underbara dekorerade julgranar, om stjärnor, pepparkakslycka och förväntan.

Tidsmässigt är mina hemländer i otakt.

I Sverige startar det med 1:a advent, bygger upp mot Lucia, och brakar slutligen löst den 24:e december. (Som skånefödd får man naturligtvis inte förakta Lille Julafton, den 23:e, heller). Sedan bromsar man mycket långsamt in mot 6 januari. Fast granen ska helst stå kvar till Tjugondag Knut, den 13:e.

I USA startar man visserligen med shopping, och med att klä in sina hus (och trädgårdar) i lampslingor, direkt efter Thanksgiving, men själva julcrescendot inträffar den 25 december. Tidigt på morgonen öppnar pyjamasklädda barn och vuxna alla sina presenter, och framemot eftermiddagen blir det gärna kalkon. (Igen. Samma meny som på Thanksgiving…!?) Den 24:e var oviktig. Sen är det över. Inte ens Annandag jul existerar.

I Spanien bygger man så sakteliga upp under hela december. Julbelysningen på stadens gator är superviktig. Den 24:e december är det familjemiddag. Gärna med mycket skaldjur. Och några inbjudna grannar. Här och var får en del barn numera lite presenter den kvällen, inspirerat av andra länder, men det är den 5 januari som är stor. Då blir det parader! Tre kungar kommer! Kakan ska ätas. Och – på morgonen den 6 januari får barnen äntligen öppna alla sina paket. Dagen efter är det vardag igen. Skoldag om det vill sig illa.

Allt detta under förutsättning att man bara följer just de kristna datumen och traditionerna…

Så här års är också jag alltid i otakt.


Hösten är uppfinningarnas moder?

Min storebrorsa säger att en dag då man inte tillverkat eller lagat något, är en förlorad dag. Kan så vara.

Sen kan man ju fundera på vad som ingår i att ’tillverka’. Ingår också att ’tillverka’ en måltid, t ex? Eller går det att säga att man ’tillverkat’ en dikt?

Vi blev avbrutna av regnet. Det räcker inte med en regnjacka när det forsar ner och grusvägarna rinner bort. Men det kommer att gå över. Tålamod. Stanna hemma, inne. Katterna också. Bägge sitter i fönstren och tittar ut mot våtblanka gränder. Rosa spinner för sig själv. Hon verkar inte bekymrad alls. Ska jag passa på att städa? Fast det ingår nog inte i att ’tillverka’. Jag tar en sväng i ateljén: En påbörjad bild, som måste ligga till sig….Inte än. Symaskinen står oanvänd i hyllan. Sy? En ny höstskjorta vore fint.

Många timmar senare har jag sprättat upp en klänning som inte använts på åratal eftersom den hade en liten reva (och faktiskt var rätt missklädsam). Jag har mätt och klippt, och klippt, och skarvat, tråcklat, sytt, lyssnat på Filosofiska Rummet, Språket, Sjörapporter, samma nyheter en gång till, hört åsikter om sjöborrar och Bolivias regnskogar och nobelpriset, och samma Språket igen. Och hört På Minuten (där en gammal student medverkar! Hans vänliga tonfall är fortfarande detsamma. Jag minns hans mamma. Hon var väldigt liten till växten. Speciellt i jämförelse med honom).

Sen är det en skjorta. Eventuellt mer klädsam än klänningen, för av den är det inte mycket kvar, men det gör verkligen ingenting. Nu slapp jag ifrån det dåliga samvetet av en oanvänd, och bara lite trasig, klänning. Det var det viktigaste.

Och i morgon ska det inte regna. Alls.

PS. Hej brorsan: räknas det som att jag både tillverkat och lagat? Vi är nog rätt lika trots allt. Det trodde man inte när vi var små.


Tur man har konsten. I alla lägen.

I Sverige slängs det runt 13 kilo textil varje år. I genomsnitt väger en skjorta 200-400 gram.

För mig började det med en bok om hur man snygg-lagar sina trasiga jeans. Eller kanske hade det börjat långt innan. I vilket fall så vet jag numera att kläder, det är en verklig och väldigt stor miljöbov. Lite sent uppvaknat kanske, men ändå. För när jag sedan läser vidare på andra håll om hur textilindustrin släpper ut mer växthusgaser än flyget och sjöfarten tillsammans (!), och att de flesta kläderna slängs på sopberg – efter att i genomsnitt ha använts 7 (!) gånger – då inser jag allvaret. Eller dumheten.

Det är ju det där med att jag alltid har tyckt om kläder. Egna. Andras. Att sy, sticka, sy om, gamla, nya, kombinera. (Stundtals utan någon större självkritik, men ändå. ) Jag skyller det på att att jag ofta stått framför publik av varierande storlek. I timtals ibland. Under presentationer, introduktioner, som lärare i ateljédiskussioner och examinationer – jag har inte kunnat undgå att vara medveten om hur jag var klädd. Bäst att inte ha samma kaffefläckiga skjorta två gånger i rad. (Fast förklädet var alltid en räddning. Speciellt det med massor av färgfläckar. Alla älskar väl bilden av en ¨riktig¨ konstnär? )

Inte så att jag någonsin shoppat särskilt mycket. Jag har aldrig haft tålamod att gå i klädaffärer. Inte ens i andrahandsbutiker. Och inte har jag alltid haft ekonomi att köpa nytt. Men ändå. Garderoben har blivit rätt full med åren. Där finns definitivt mer än jag behöver. Att låta bli att köpa ännu mer är inget större problem.

Men vad gör man med sina gamla kläder som man inte anväder?

Ovanpå allt är det nämligen väldigt svårt att återvinna dem. Det beror bl.a. på alla blandmaterial. Och att bara försöka skänka vidare till behövande är inte alltid så storsint som det kan verka det heller. Internationell frakt av kläder och skor är ett ineffektivt sätt att använda resurser på. Enligt Röda Korset, och andra, kan det dessutom slå ut den lokala handeln. Och vill någon granne verkligen ha dina gamla saker?

Tja,

  • kläder som inte funkar att använda går att sy om, så att dom passar bättre.
  • kläder som är trasiga går att laga.
  • Och om inget av det går, så kan man göra något annat av dom (mattrasor, disktrasor, gympapåsar, eller – konst – till exempel).


Tur att man har konsten!

Alltid räddningen!

ur: Cookbook for Sewing Machines

laga gamla jeans

kläders miljöpåverkan

cookbook for sewingmachines