Dag 21. Corona. Karantän. Lördag.

Efter nästan tre veckor karantän har nya rutiner börjat falla på plats:

Kaffe. Nyheter. Jag hör numera inga barn gå till skolan. Laura smäller inte igen sin port och går till jobbet. Alvaro hastar inte genom gränden. Piccolo. Skalor. Titta på bilder som fortfarande inte vill sig. (Varför kan Ann och Judy använda tiden till att göra konst, men inte jag?) Läsa mer. Hålla kontakt. Plocka. Rudy lagar god lunch. Eller jag lagar god lunch. Vila. Hänga. Prata. Campo? Är det möjligt? Annat. Plocka. Titta på bilder som fortfarande inte vill sig. Titta ut. Titta ut genom ett annat fönster. Se Angel gå förbi. Se Angel komma tillbaka. Hålla kontakt. Lyssna. Halvfärdigt. (Kanske idag?) Prata med katten. Prata med den andra katten. Läsa. Inte dammsuga. Inte kalka väggen utanför badrummet. Piccolo. Plocka. Hålla kontakt. Applådera. Duka för kvälls. Ett glas vin. Prata. Skratta lite.

(Jag gick till apoteket idag också. Det var lite stressigt, med skyddshandskar och allt. Pepe, vår apotekare, läste upp ett skämt från sin mobil. Han är alltid snällast i världen.)

Dag 20. Corona. Karantän. Fredag.

⁃ Har smittan nått byn? skriver brorsan.

⁃ Nä. Inte ännu, svarar jag. Och begrundar att jag avslutade mitt meddelande med ’ännu’. Det var kanske onödigt.

⁃ Peppar peppar, lägger jag snabbt till.

Över 10.000 människor har nu dött i Spanien.

Vi fick ansiktsmasker. Alla fick, varsin. Dom är sydda av volontärer i byn, och distribuerade centralt. Dom ska tvättas i klorin innan vi använder dom. (Man har en flaska klorin hemma. Det bara har man i en liten by i bergen. ) De kan tvättas flera gånger och återanvändas. Och vi kan be om fler om vi behöver. Hur fina som helst. Vi har dom på oss när vi går ut.

Om vi går ut.

Hemma är det lugnt. Det var ju längesen som någon var här.

Jag tvättar ändå händerna noga – fastän jag inte varit någonstans – och viker ihop min ansiktsmask och lägger den vid ytterdörren.

Viruset känner inga gränser, det kan drabba alla. Men just vi har rent vatten och tak över huvudet.

Detta, att tillhöra de priviligierade.

Tacksamheten känner inte heller några gränser.


Dag 19. Corona. Karantän. Torsdag.

Ok. Jag hittade boken. Den om torsk. Och torskens betydelse för vår historia. Den är betydligt mer spännande än man kunde ana.

(Se igår. Det är bra att tänka på annat, säger dom. Gärna ska man tänka på sådant som ger andra perspektiv.)

Såhär: Bacalao.Torsk. Torkad vit fisk. Mjäll och delikat efter att den har blötlagts.

I Andalucía används den i många traditionella rätter, inte minst vid påsk, men man kan också äta den torkad, som den är. En tunn skiva på färskt bröd med lite olivolja, och en kopp kaffe, under en paus från arbetet i Campo, t ex.

Boken, (jag envisas, den är spännande!) börjar med att ställa sig frågan: Hur överlevde vikingarna på sina långa resor över haven? Månader i sträck. Vad åt dom?

Svar: torkad torsk. Bacalao.

Det var norrmännen som först hade insett att man kunde bevara fisken genom att torka den. Och att den i torkat tillstånd var ätbar länge. Dessutom fortfarande väldigt god.

Torkad torsk blev snabbt oumbärlig på skeppen världen över. Alla behövde det. Den hade förvandlats till guld.

Om den dessutom saltades först, så höll den sig ännu längre. Och ju längre den höll sig, desto värdefullare var den.

Baskerna hade salt. Och de fiskade torsk. I mitten av 1400-talet hade de så mycket torkad torsk att erbjuda att det omöjligen bara kunde komma från haven i deras närhet.

Så varifrån fick de den? Det berättade de inte. Men de seglade in i hemmahamnarna med mer och mer torsk, välsmakande, saltad, torkad torsk – och blev rika.

Varken skandinaverna eller britterna hade mött dem ute på sina fisketurer. Det var ett mysterium var de fiskade upp den. Och var de torkade den. Det började ryktas om ett stort land, på andra sidan, tvärs över det enorma havet.

När Columbus reste iväg med sin flotta, 1492 – för att hitta det där landet det pratades om – då höll de baskiska fiskarna fortfarande tyst.

Men maten som serverades på den långa resan var förstås – torkad torsk.

Några år efter Columbus seglade italienaren Caboto över havet igen, i hopp om att hitta den där vägen till Asien som Columbus hade missat. Han hittade också land, även om det inte heller var Asien. Det var en enorm, stenig kustremsa, idealisk för saltning och torkning av fisk, vid ett hav som fullkomligt kryllade av torsk. Caboto rapporterade hem om allt, särskilt torsken, och det nya landet han hittat: New Found Land.

Sen seglade Jaques Carter dit, och utropade hela området som franskt. Carter skrev hem att där redan fanns ett tusental baskiska fiskefartyg på plats.

Baskerna hade pendlat över hela Atlanten i årtionden, århundraden, långt före Columbus, långt före vikingarna. Men det var en hemlighet de hade bevarat för sig själva.

Perspektiv. När man sitter hemma. I karantän. Och om man äter Bacalao.


Boken? Torsk. Av Mark Kurlansky.

https://www.akademibokhandeln.se/bok/torsk/9789173247405/