Att sluta springa

Igår kväll började vi skörda mandlar. Vi har många kvar att plocka. Det är den tiden på året. Det är också den tiden på året då barnbarn brukar vara här. Fast i år är det tyst.

Keramikern, som flyttade in i byn förra året, kommer nog att ge sig iväg igen, säger han. Livet här var inte vad han förväntade sig. Han fick problem med en granne. Han tycker inte byn är rätt plats för honom. Han vill vidare. Han är besviken. Jag svarar att om det är så han upplever det, då är det kanske lika bra att han inte stannar.

Men det säger jag bara för att linda in vad jag sen fortsätter med: Att byn är som resten av världen. Att det är inte något paradis hela tiden. Att här finns människor av alla sorter. Här finns gott och här finns mindre gott. Men, att här har jag lärt mig mer om mig själv än någon annan stans. Ibland har det varit svårt. Ibland är det fortfarande svårt. Men ibland måste man helt enkelt sluta springa.

Och ibland är jag lite trött på de som tycker att allt är andras fel.

Men det sista säger jag inte.


Mandlar har flera skal. Det första torkar och ramlar oftast av av sig självt. Det andra är väldigt hårt. Det måste man knäcka. Det är det som skyddar den knapriga söta friska mandeln under hela året som kommer.

Att blanchera mandlarna tycker jag är överkurs. Dom är godare att bara äta som dom är, med den lite råare smaken bevarad. Men man kan gärna steka dom lite lätt i några droppar olivolja, och kanske salta.


xxx

Fuck Corona, skriver Marsha. Hon menar inte att vi ska strunta i alla försiktighetsåtgärder. Hon håller bara med mig när jag skriver om tillståndet i Spanien. Om hur augusti, den stora semestermånaden, nu inleds med stängda barer och folktomma vägar, och nyhetsreportagen intervjuar småbarnsfamiljer som helt enkelt fortsätter att hålla sig hemma. Alla fiestor är inställda, de fina skorna står långt in i garderoben, nätterna är spöklikt tomma på torgen, resor är inställda.

Fuck Corona. Vissa dagar undrar jag hur allt ska sluta, hur människor ska orka, och när jag ska få träffa min familj igen. Barnen. Barnbarnen.

Fuck Corona.

Som inte ska få ta ifrån oss förväntan, glädje, spänning.


(… under förutsättning att ingen oförutsett händer… så anmäl dej gärna här:

https://facebook.com/events/s/open-art-studio-cutar/270019450956028/?ti=icl )

Hetta

Lauras röjer upp i sin trädgård. Jag ser dom från vårt stora fönster i norr. Dom river ett skjul. Och bygger upp en liten mur, jämnar ut marken. Hennes pojkvän, och lillebror, och svåger, har murat för fullt där ute sedan halv åtta i morse. Cementblandaren snurrar. Det gäller att passa på idag när det är söndag och dom är lediga från jobbet. Och medan det är någorlunda svalt. När solen når dit, då blir det omöjligt att fortsätta. Det ska bli 40 C idag. Det har aldrig hänt här som jag minns det. Men i Sevilla, och Granada och Cordoba… där är det inte alls konstigt. Och i Tucson var det inte ovanligt under sommaren. Jag är väluppfostrad när det gäller värme.

Dom jobbar snabbt. Skrattar. Får det gjort.

Det är i allafall inte fuktigt ute längre, tack och lov. 

Barfota  mot svala stengolv. Alla väntar in kvällen. Utom Lauras. Dom ska försöka hinna bli klara. 

Det är något magiskt över hettan. Stillheten som infinner sig under dagen. De enstaka ljuden som blir tydligare. Några fönster kommer vara öppna men ha fördragna gardiner, som stilla fladdrar. Oändligt stilla. Fast alla fönster mot söder, och väster, kommer att vara stängda. Och ha nerdragna jalusier. Inifrån ser man det skarpa ljuset i gliporna

Och sen ringer kyrkklockan. Eller den slår, rättare sagt. Den har ingen klang, den är sprucken, och låter alltid så vemodig. Långsam. Den slår fast klockan bara hunnit bli 9.50. Det betyder att någon har dött. Om en stund kommer det gå att läsa vem, på byns wattsapp. Det var kanske Antonia. Pilars faster. Det har varit väntat ett tag nu.