Inte skjuta upp

FB påminner mig om att det är ett helt ett år sen vi kom hem från Californien. Det var den resan då också några barn och barnbarn från Sverige mötte upp – för att sedan köra ut i öknen och campa med en hyrd camper (den coolaste camper som jag någonsin sett), innan de fortsatte norrut.

Vilken tur att vi åkte just då! Och vilken tur att dom också gjorde det! Vilken tur att vi hälsade på Steve och Jeanette, att vi åt med Joe på El Patio i Chula Vista, att vi vandrade på stranden i Crystal Cove, att vi kramade Grandma, att jag köpte min hatt, att vi spelade kort med varandra, att vi struntade i att flänga runt och att vi hängde i soffan och tittade på film tillsammans med Tina. I år hade det ju varit helt omöjligt.

Vilken tur att vi inte skjuter upp allt här i livet. Även om det kostar på ibland. Värt. Stort som smått. Det ska jag komma ihåg idag.


Åska

Marsha skickar en länk om åska och blixt, och om hur att skydda sig. Tänkvärda ord. Inte bara gäller det att dra ut sladdarna till all elektronik. Man ska akta sig för att diska under åskväder också. Tlll exempel.

För några år sedan slog blixten ner i kyrktornet. Ovädret kom samtidigt som vi hängde en utställning i dåvarande galleriet. Jag höll på och sopa golvet, och hade precis kommit till dörröppningen. Galleriet låg nästan mittemot kyrkan. Det bara small. PANG. Och det kändes som om jag bokstavligen kastades tillbaka in i rummet. Sen slog hjärtat väldigt snabbt. Och hårt.

Efter smällen kom regnet. Och vägen blev avstängd, för den blev oframkomlig av all vatten och lera och stenar som forsade ner längs slänterna. Vi tvingades att skjuta upp vernissagen.

bild och poem från: ”Cookbook for Sewing Machines”

Numera har jag bättre koll.

Fast idag regnar det inte. Och det åskar inte heller. Solen skiner. Det är faktiskt ganska skönt. De dagar det blir extra hett stannar vi inomhus. Och låter fläkten gå. Sen kommer kvällen. Det är alltid skön – No matter what.


Livet pågår.

Jag ser mig omkring i min vardag. Pratar med grannarna ute på vårt lilla torg om kvällarna, vattnar, köper hjärtmusslor från fiskbilen, skickar meddelanden till barnbarn, stoppar munskyddet i fickan när jag går upp till Campo. Sånt.

Rudys majs mognar. Och tomaterna. Jag hakar av balkongdörrarna i köket, och skrapar bågarna. Grundar. Målar noggrant. Två lager. Ångrar att jag inte köpte mer Campari. Skriver till vänner i Malaga och bjuder hit dom. Långväga vänner kommer inte denna sommar, det är bara att inse. Men Alvaro renoverar sitt kök, och kastar ömma blickar på sin flickvän. Deras första barn är på väg. Det är en flicka. Och Mencia, den ena tvillingen, har tagit hem en hundvalp. Den är väldigt liten, och gläfser på deras terass när de lämnar den där att vila. Mencia hämtar in den igen. Hennes mamma, Pilar, suckar. Hon ville egentligen inte alls ha en någon hundvalp. Plumerian har slagit ut. Den doftar himmelskt. Livet pågår. Det är bara att inse.