Shit happens. Och om synapser.

Ella in the Garden no 10

Shit happens. Jag ska inte gå in på vad. Det hände igår förmiddag. Men det är inget jag kan göra något åt, så jag tänker släppa det. Nu.

Min mamma brukade säga :”Det är en mening med allt”. Jag avskydde när hon sa det. Som barn tyckte jag att lite sympati hade känts bättre.

Det tycker jag väl i och för sig fortfarande. Men kanske hade hon en poäng. Det är i vilket fall som helst ingen nytta med att gräma sig.

Det är till och med livsfarligt att gräma sig – längre än en liten stund.

Det är synapsernas fel. De finns i hjärnan. De är nervcellerna som kontaktar andra celler. Det är där kopplingarna sker. När man upplever något nytt, eller lär sig något nytt, då skapas helt enkelt nya synapser mellan olika hjärnceller. Och dom är väldigt påverkningsbara. För att inte säga lättstyrda.

Av somligt som händer oss blir vi glatt överraskade. Bingo. En ’lycko-synaps’ skickades. En gång till, och den blir kraftigare. Hållbarare. Till sist behöver man bara bli lätt påmind om ämnet för den glada överraskningen för att mungiporna ska dras uppåt och stegen bli lättare.

Det är därför man behöver akta sig för att gräma sig för mycket. Det blir synapser av det också. Men vem vill ha hjärnan full av såna synapser? Vem vill vara slav under att till sist inte ens kunna närma sig något som vagt påminner om det där man grämde sig över, utan att hela maskineriet går igång och man uppslukas av eländet. Igen.

Ibland sa min mamma andra saker också. Som att ”Man får ingenting gratis”. Näe, så är det förstås. Det gäller att anstränga sig.

Och det gäller att släppa. När det är så dags.


PS Jag är oändligt tacksam för vänner som klappar om mig ibland. Som när shit happens. Jag blir varm bara jag tänker på att jag har dom.


Olika

Vi låste oss ute. Igen. Men det är bara att knacka på Pilars köksfönster. Hon har extranyckel. Och hon har ordning på allt. Faktiskt är hon fena på det, att hålla ordning. (Hur översätter google det!!?) Hos henne går allt som på räls. Ingen i hennes stora familj – det vimlar av barn och ingifta fastrar och morbröder och kusiner och sysslingar och en och annan mormor och svärson i hennes hus – fattas något. Och hon behöver inte leta efter var hon lagt vår nyckel. Hon vet var den är.

Maruja – vet vilka vilda örter som är bra för vad. Och när dom ska plockas. Och var. Och hur dom ska tillagas. Hon vet dessutom hur politik fungerar. Henne lurar ingen. Hon minns hur det var, hon kan berätta om förr. Och hon säger vad hon tycker och går och röstar när det är dags, hur mycket höften än värker. I värsta fall rotar hon fram käppen.

Paki – kan brodera dukar. Dukar stora som hav. Med dussin servetter till varje. Alla sorters stygn. Stjälkstygn, hålsöm, plattsöm, efterstygn…. Det blir oerhört fina dukar. Ibland sitter hon på en pall i dörröppningen till sitt hus och broderar. Ibland hänger hennes barnbarn över axeln och tittar på.

Jacinto – avslutade just sin översättning av Howl från engelska till spanska. Allt var där, stil, stämning, rytm, tidsanda, så träffsäkert.

Marsha – sätter direkt fingret på vad det är som är viktigt när jag tycker att livet strular till sig. Utan att tveka en sekund. Och hennes kramar är helt utan jämförelse.

Listan kan bli hur lång som helst. Alla kan dom en förskräcklig massa olika saker.

Till lycka för oss alla så är det inte exakt samma saker.

Jag tycker att det är bra att påminna sig om det ibland.

Att vi är olika.


Bild : Ella in the Garden, no 5

Livet borde vara en hobby.

Att ha en hobby – det är att ha en passion. En passion som har ett egenvärde – utan krav på framgång, utan stress och konkurrens, utan prestationsångest. Man har en hobby bara för att det är roligt. Och för att man inte kan låta bli.

En hobby blir aldrig färdig. Och ingen kan sätta betyg på den. Den är bara ens alldeles egen. Man kan hålla på med den nån vecka, eller många år. Man kan byta hobby, man kan lägga ner den, man kan återkomma till den. Man kan gå med i föreningar, eller ha en hemlig hobby. Eller dela den med några få. Man kan gå kurser. Eller avstå. Man kan uppslukas av den. Man kan förvåna andra med den. Det finns nog inget man inte kan göra med en hobby – om man bara låter den vara just … en hobby.

En hobby kan dessutom handla om princip vadsomhelst, bara det är något som man är intresserad av. Man kan samla på frimärken eller vackra stenar eller tekannor eller renovera gamla cyklar eller skåda fåglar eller träna hästar eller odla bonsaiträd eller studera stoicism eller tillverka fiskedrag eller bada kallbad – eller något helt annat.

Numera vet man att hjärnan inte slutar producera nya hjärnceller förrän man dör. Eller förrän man slutar använda den. En hobby fungerar perfekt som hjärngympa. Det är faktiskt inte mycket som slår en hobby på det området.

Dans är en hobby som ligger väldigt högt på listan enligt hjärnforskarna. Dans ger motion, hjärngympa (i synnerhet om man väljer en dansstil med koreografi) och social samvaro. Allt i ett. Oslagbart. Att lära ett nytt språk är inte så illa heller. Och det ger ju ringar på vattnet eftersom man får ny kunskap om andra kulturer på köpet. Konst går fint också. Det är aldrig för sent att köpa en skissbok, till exempel, och några frestande pennor, och ge sig ut i vimlet. Att teckna av verkligheten är definitivt hjärngympa. (Tricket är att teckna det man ser, inte vad man tror att man ser. Garanterat nya upptäckter.)

Men det är ingen riktig hobby om det inte är roligt. Och man kan ha hur många hobbys man vill.

Jag tycker att hela livet borde vara en hobby.