Åldern vi har är inte verklig.

Igår intervjuades en sångerska på TV. Henne hörde jag talas om som liten. Hon var rätt gammal redan då, tyckte jag. Till hösten ska hon ut på turné. Journalisten undrade hur hon orkar. – Får man fråga hur gammal du är?

Sångerskan tänkte efter.

⁃ Det varierar, svarade hon. Det kan vara olika olika dagar. I dag är jag …

Hon tänkte lite till innan hon svarade.

⁃ 62. Idag är jag 62 år.


Hur gammal är jag idag?

Jag är inte 22 år, som grannen som jag såg måla taket inne i ett nyrenoverat hus igår. Han stod högst upp på en stege, med roller och hink, medan två av hans kompisar stod nedanför och tittande på. Den ena rökte en cigarett.

Jag är inte 10 år, som pojkarna som kivas nere på vägen.

Jag är inte 50+, som Pilar, som säkert fortfarande sover gott i sitt sovrum på andra sidan gränden. Tids nog ska hon kliva upp och förbereda dagen. I hennes hus bor både en mormor, en syster, en måg och två nästan-tonåringar.

Jag är inte 90 år, som Rafael, som varje dag oändligt långsamt tömmer en hink vatten över Vincentos bouganvilla, och som sen blir stående en stund och tittar ner i dalen, med den tomma hinken i handen.

Jag är nog … 61… ganska stel efter en extra lång vandring i bergen igår, men mitt i livet, och fortfarande utan kallelse till Corona-vaccinering. 61 år, inte 62, för jag är inte riktigt ifatt den där kloka sångerskan som jag såg på teve igår.

I morgon är jag kanske 79 år. Det händer också ibland. Men inte idag.


Ett djäkla jobb

Vi byggde upp en liten stuga uppe på campo. Stuga och stuga… det var mer som en byggsats, en friggebod. Vi använde ingen cement. Grävde bara ut lite, och planade ut med stenar. Ingen större inverkan på omgivningen. Den är tänkt att ha till att förvara verktyg och annat som behövs för campo. Vi bytte till oss den av Ana och Robert, som inte ville ha den kvar i sin trädgård. Vi monterade ner den själva, och byggde upp den igen på sin nya plats uppe på berget. Det var ett djäkla jobb. Men det blev fint. Vi lade nytt takpapp på taket och tjärade och allt.

Sen kom stormen och hela taket blåste av. Och det tog med sig en del av väggarna också. Vi hade inte ens hunnit börja med insidan.

Ibland är det bara att börja om.

Det var en sådan där liten bod som man köper som ett paket – några få kvadratmeter, allt färdigsågat och med dörr och fönster och allt – och där väggarna är konstruerade som ett korsvirkeshus. Jag hade märkt upp varenda planka så det skulle gå lätt att sätta ihop det likadant igen.

Men stormen var inte nådig. Till och med takbjälkarna bröts sönder.

Nu har vi fått tänka om. Det är uppenbarligen inte så smart att montera upp en träbod på en helt annan plats än den hade från början utan att anpassa den.

Nu har vi satt ihop väggarna igen. Och vi sågar av allt som skjuter ut, så att vinden inte kan få tag i det, och vi förstärker hörnen, och vi gör om taket helt. Det måste vara luftigare, men också stadigare för att kunna stå emot.

Det är lite samma sak sak som med mig varje gång jag flyttar till en ny plats. Först tror jag att det bara är att fortsätta, men sen lär jag mig att även om jag fortfarande är jag, faktiskt mer jag för varje erfarenhet, så måste jag också anpassa mig lite till de nya sammanhangen om det ska bli någon ordning.

Efter ett par sköna veckor av sensommarväder så förutspådde dom regn idag. Men nu ser det bara ut att bli några skurar. Däremot ska det bli ett rejält oväder imorgon. Vi får se hur det går den här gången.

Faktum är i alla fall att stugan, den blir bara bättre.

Jag med. Men det är ett djäkla jobb.


När dagarna går.

Dagarna går fort nu. De går fortare än jag minns att de någonsin gått. Vecka läggs till vecka, plötsligt är det en ny månad. Och igen. Jag hade nog trott att det skulle vara precis tvärtom, såhär i pandemins och restriktionernas åttonde månad.

På nyheterna handlar det bara om siffror; så många fler smittade, så mycket högre beläggning på intensivavdelningarna, så många fler arbetslösa, så långt till att vaccinet blir godkänt.

Och ändå så går tiden så rasande fort.

Jag har en idé om vad det beror på:

Jag tror att det handlar om att vi inte längre väntar på något särskilt. Visserligen så kommer allt det här antagligen vara över en vacker dag, men ingen vet riktigt när. Eller om. Eller hur. Det finns inget magiskt datum, det går inte att genomföra någon nedräkning. Kanske ser det ljusare ut i morgon, men kanske inte. Vi har vant oss vid det. Och under tiden så händer inget speciellt alls – ett vänligt ord från grannen, en bild som vill sig, ett samtal över internet, en paj i ugnen, ett tak på en bod som behöver lagas – dagar läggs till dagar, blir veckor, blir månader.

Plötsligt är det inte alls svårt att leva nuet. Det är det enda vi har.

Dagarna går fort nu. Det är lugnt.