Otålighet är en dygd

Jag var rätt ung när jag en dag ringde till min pappa (som fortfarande levde på den tiden) och sa

⁃ Gissa vad jag har köpt!

⁃ En bil?

Vad fick han det ifrån? En bil!?

⁃ Näe. En papegoja!

Jag hade köpt en papegoja.

När jag var ännu yngre och fortfarande gick i grundskolan så brukade jag gå in på djuraffären i Farsta Centrum på vägen hem och titta på papegojorna. Dom var ouppnåeliga. Dom var för andra. Men dom var fina.

20+ år gammal hade jag plötsligt köpt min egen. Det var ett spontanköp. Jag hade gått in i en annan djuraffär, på Söder, en dag, och insett att jag faktisk nu kunde köpa den gröna stora papegojan som satt i en bur och mötte min blick. Jag var stor nu.

I början var jag lite rädd för honom, men jag hade roligt medan vi lärde känna varandra, och han var fin. Långt senare hade livet förändrats igen och jag sålde honom vidare. Han hette Evert.

Pappa tyckte inte att det var konstigt alls att jag plötsligt och utan förvarning bodde ihop med Evert.

Han förstod.

Nu har jag kommit på att jag faktiskt ska köpa mig en egen bil. För att jag nog kan. Jag är pensionär nu. Och varje månad trillar det in nya pengar. Inte särskilt mycket, men igen och igen och igen. Och jag är priviligerad, jag hoppas på att kunna spara på annat, man får prioritera. Och, för att det kommer att bli roligt att ha den. Det blir inte min första bil, men det var många år sedan jag ägde någon. Faktiskt är det många år sen jag ens körde en bil. Jag kommer säkert att vara lite rädd i kurvorna uppför berget, för att inte tala om på motorvägen. Men sen kommer jag vänja mig vid det.

Fast först måste antalet virusdrabbade gå ner, så att dom kan häva restriktionerna och bilhandlaren får öppna igen.

Pappa skulle inte bara förstå min plötsliga ingivelse, utan också den oerhörda otåligheten över att inte kunna genomföra den meddetsamma.

Otålighet är en dygd. Den gör att man har mer roligt i livet.


Åldern vi har är inte verklig.

Igår intervjuades en sångerska på TV. Henne hörde jag talas om som liten. Hon var rätt gammal redan då, tyckte jag. Till hösten ska hon ut på turné. Journalisten undrade hur hon orkar. – Får man fråga hur gammal du är?

Sångerskan tänkte efter.

⁃ Det varierar, svarade hon. Det kan vara olika olika dagar. I dag är jag …

Hon tänkte lite till innan hon svarade.

⁃ 62. Idag är jag 62 år.


Hur gammal är jag idag?

Jag är inte 22 år, som grannen som jag såg måla taket inne i ett nyrenoverat hus igår. Han stod högst upp på en stege, med roller och hink, medan två av hans kompisar stod nedanför och tittande på. Den ena rökte en cigarett.

Jag är inte 10 år, som pojkarna som kivas nere på vägen.

Jag är inte 50+, som Pilar, som säkert fortfarande sover gott i sitt sovrum på andra sidan gränden. Tids nog ska hon kliva upp och förbereda dagen. I hennes hus bor både en mormor, en syster, en måg och två nästan-tonåringar.

Jag är inte 90 år, som Rafael, som varje dag oändligt långsamt tömmer en hink vatten över Vincentos bouganvilla, och som sen blir stående en stund och tittar ner i dalen, med den tomma hinken i handen.

Jag är nog … 61… ganska stel efter en extra lång vandring i bergen igår, men mitt i livet, och fortfarande utan kallelse till Corona-vaccinering. 61 år, inte 62, för jag är inte riktigt ifatt den där kloka sångerskan som jag såg på teve igår.

I morgon är jag kanske 79 år. Det händer också ibland. Men inte idag.


Ett djäkla jobb

Vi byggde upp en liten stuga uppe på campo. Stuga och stuga… det var mer som en byggsats, en friggebod. Vi använde ingen cement. Grävde bara ut lite, och planade ut med stenar. Ingen större inverkan på omgivningen. Den är tänkt att ha till att förvara verktyg och annat som behövs för campo. Vi bytte till oss den av Ana och Robert, som inte ville ha den kvar i sin trädgård. Vi monterade ner den själva, och byggde upp den igen på sin nya plats uppe på berget. Det var ett djäkla jobb. Men det blev fint. Vi lade nytt takpapp på taket och tjärade och allt.

Sen kom stormen och hela taket blåste av. Och det tog med sig en del av väggarna också. Vi hade inte ens hunnit börja med insidan.

Ibland är det bara att börja om.

Det var en sådan där liten bod som man köper som ett paket – några få kvadratmeter, allt färdigsågat och med dörr och fönster och allt – och där väggarna är konstruerade som ett korsvirkeshus. Jag hade märkt upp varenda planka så det skulle gå lätt att sätta ihop det likadant igen.

Men stormen var inte nådig. Till och med takbjälkarna bröts sönder.

Nu har vi fått tänka om. Det är uppenbarligen inte så smart att montera upp en träbod på en helt annan plats än den hade från början utan att anpassa den.

Nu har vi satt ihop väggarna igen. Och vi sågar av allt som skjuter ut, så att vinden inte kan få tag i det, och vi förstärker hörnen, och vi gör om taket helt. Det måste vara luftigare, men också stadigare för att kunna stå emot.

Det är lite samma sak sak som med mig varje gång jag flyttar till en ny plats. Först tror jag att det bara är att fortsätta, men sen lär jag mig att även om jag fortfarande är jag, faktiskt mer jag för varje erfarenhet, så måste jag också anpassa mig lite till de nya sammanhangen om det ska bli någon ordning.

Efter ett par sköna veckor av sensommarväder så förutspådde dom regn idag. Men nu ser det bara ut att bli några skurar. Däremot ska det bli ett rejält oväder imorgon. Vi får se hur det går den här gången.

Faktum är i alla fall att stugan, den blir bara bättre.

Jag med. Men det är ett djäkla jobb.