Dag 27. Corona. Karantän. Fredag

⁃ Vi går runt runt matsalsbordet, som om vi vore hamstrar, skriver vännen i Madrid. Men, tillägger han, vi mår bra, om man kan säga så. Och vi har åtminstone en balkong.


Vår borgmästare har intervjuats i tidningen. Han säger att han känner sig trygg i vår lilla by. Han medger att det finns de som i normala fall bor i lägenhet i stan, men som nu har återvänt till sina hembyar. Nu är vi kanske fler här än vanligt, säger han. Men det är naturligt, dom kommer ju härifrån.

– Och alla lyder ju restriktionerna.

Nja, tänker jag. Det gör dom inte. Alla lyder inte restriktionerna – inte hela tiden. En del tycker att man måste ju fortfarande få springa över till kusinen (man är ju familj), eller gå över och ge råd om grannens bygge (det går ju rätt fort). Eller att man kan koppla hunden, och ta den med sig på en extra tur i byn (man får ju gå ut med den).

Min första tanke är att det är att tänja lite på gränserna. Men ingen säger något om det. Å ena sidan har vi rätt bra koll på varandra i en liten by. Å andra sidan vill man inte stöta sig med grannen.

Sen tänker jag att det handlar om förtroende. Vi är ju inte så många. Vi behöver varandra. Och för det mesta gör alla faktiskt som man ska. Nästan nästan alltid

Och vi går i alla fall inte runt runt matsalsbordet.

Jag skriver tillbaka till vännen att dom ska hålla ut. Och att när det är över kommer vi och hälsar på. Det ska bli roligt. Madrid är också väldigt fint.


Dag 26. Karantän. Corona. Torsdag.

Man kan förstås vända på det, och säga: En dag mindre kvar, tills det är över.

Det känns bättre.

Inte ”en dag till”. Nej, ”en dag mindre kvar”.

En dag mindre kvar till vi sitter på Gamba Dorada och doppar brödbiten i det som är kvar av pilpil-såsen. En dag mindre kvar till vi går uppför trappen till barnbarnens hus (jag vet precis hur det låter när man trycket ned handtaget). En dag mindre kvar till jag sitter i en kökssoffa med en 3-åring i knäet och ritar katt efter katt efter katt En dag mindre kvar till jag dukar upp vin och tapas till Ann och Judy på det skrangliga bordet uppe på Campos, och vi skålar i solnedgången medan ljusen tänds långt där nere i staden och havet färgas turkos och rosa. En dag mindre kvar tills Marsha kommer och hälsar på och vi sänker oss ner i den lilla poolen och skrattar åt hur det alltid känns kallt i vattnet hur varmt det än är i luften. En dag mindre kvar tills gitarrfodralen slås upp, Carlos börjar stämma fiolen, och vi snurrar kastanjetternas band lagom hårt kring fingrarna. En dag mindre kvar till jag hänger upp gardiner i bilen och vi fäller ner baksätena och lägger in madrassen och rullar iväg – någonstans.

Jag kan fortsätta med att rada upp fler exempel. Hur många som helst.

Det viktiga är: Det är en dag mindre kvar.


Dag 25. Corona. Karantän. Onsdag.

Stort äventyr idag. Vi körde till den stora affären för att handla mat. Det är lite längre. Men vi behövde en del saker som inte finns i vår vanliga. Jag satt i baksätet på vägen dit (nej, vi kan inte åka kommunalt, vi bor på landet), med ansiktsmasken på, och beredd att förklara och försvara varför vi var två i bilen. Om det skulle behövas.

Jag gick jag in själv. Man får absolut inte handla tillsammans. Allt som jag hade på listan fanns. Utom jäst. Inte ens torrjäst. Det var mycket stillsamt i affären. Vi körde runt våra kundvagnar, på behörigt avstånd från varandra. Tysta. Med engångshandskar. ’För allas bästa ber vi er att skölja era grönsaker innan ni använder dom’, stod det på en skylt. På vägen ut mötte jag den där kassörskan som vi brukar springa på både här och där. Hon som alltid är så glad och trevlig och gärna stannar och pratar.

Hon hade också ansiktsmask. Vi höll avståndet – och jag försökte se så glad ut det bara gick på ögonen. Hur gör man för att det ska synas att man ler när man har halva ansiktet täckt?! Jag bestämde mig för att kolla det framför spegeln när vi kommer hem igen.

⁃ Ta hand om er, sa hon.

⁃ Du med.

Ingen stoppade oss på vägen – men vi såg inte många bilar över huvud taget. Nästan inga alls. Påskvecka.