Det beror på februari.

Det är februari nu. Och jag tycker att det har blivit ett smalt utbud på frukt. Citrus är det gott om, men det funkar inte så bra på frukostmuslin. Och inte finns det något passande i trädgården heller. Avocado förstås. Men jag avstår från att ha det på flingorna. Vitlöken växer till sig. Men samma sak där. Inget för muslin.

Det beror på februari. Det finns inte så mycket frukt att skörda här i februari. Grönsaker ja, men inte frukt. Så är det bara. Och vår vanliga affär säljer mest sånt som växer här. Inte sånt som växer på andra sidan jorden.


Manuel, Ascensions man, är i min ålder. Typ. Lite yngre. Han minns inte några affärer alls från sin barndom.

⁃ Det måste det ju ha funnits. Vi hade ju kaffe, och salt, i huset. Men vi åt vad som fanns. Vad som var moget just då, eller vad som kom från djuren. Jag minns inget annat.

Som jämförelse.


Russin har jag förstås. Stora feta fruktiga söta soltorkade russin, gjorda av vindruvorna från de branta backarna runt oss.

Vindruvorna, som ska beskäras nu. I februari. När månen är i nedan. Och bladen vissnat och fallit av. De beskärs hårt. Efteråt blir det bara svarta knotiga krumelurer kvar i backarna. Men snart kommer det spricka ut nya illgröna blad. Som snabbt växer till sig till långa utstickare. Som blommar diskret. Som sen också ska beskäras. Och som sen växer mer. Marken under ska hålla ren från ogräs. Igen och igen. Allt måste göras för hand för det är så brant. Maskiner går inte. Och det blir varmare. Och varmare. Men till sist är klasarna mogna. Då ska de plockas varsamt. Läggas ut på grusbäddar. Soltorkas. Vändas. Vändas. Långsamt ändra färg från grönt till skrynkligt varmt chokladbruna. Sen ska de forslas hem. Och sen tar ljudet över i byn: klipp klipp klipp. Varje litet russin klipps av. En liten liten bit stam måste lämnas kvar. Om man bara drar russinen av kvisten så håller dom sig inte länge alls.

Och man vill ju ha dom till februari, minst, så man kan strö dom över sina flingor.

Medan man inväntar jordgubbarna.


Hur länge kommer allt finnas kvar? När samlas dom sista russinen in? Vem tar över, när byarna avfolkats, när barnen flyttat till staden? Blir det bara små hårda maskinproducerade russin kvar – hitforslade från en annan del av världen?


Oväder

Det är så här års, under årets första månader, som vädret i bergen är totalt oförutsägbart. Dagarna kan vara varma, till och med sommarvarma enligt svenska mått. Men ibland har vi regn, och ibland viner en envis vind från norr. I timmar. Den här veckan visar nyheter och medier bilder av översvämningar – hagelstormar till och med – några kilometer bort. Men just hos oss har det bara kommit regn så här långt. Ett ganska snällt och mycket välkommet regn.

Vårt sovrum är nästan den högsta punkten i byn.

När vi hade renoverat färdigt det rummet, och satt in ett stort nytt fönster som stod emot regn och blåst, och det första nattliga åskovädret efter det slog till – då låg jag vaken i sängen, alldeles intill glasrutan, med vidöppna ögon och tittade. Det pågick hur länge som helst.

Nästa dag skrev jag, fortfarande helt lyrisk, till Rudys syster Tina i Kalifornien och beskrev allt. Mullret. De plötsliga hårda knallarna. Katterna som gömde sig. Smattret av störtskurarna mot terassernas soltak. Men först och främst ville jag berätta om de väldiga blixtrarna. De som lyste upp hela bergssidor. Och som kom så tätt så tätt. Det var det vackraste oväder jag sett.

Tina svarade (med omtanke!) :

⁃ Du vet väl att blixten går genom fönstret?

Näe. Det hade jag inte tänkt på.

Numera rafsar jag ihop kudde och täcke och letar upp en annan säng, längre ner i huset om jag räknar till mindre än 3 kilometer mellan blixt och dunder.

För det mesta.

Ibland väntar jag till 2 kilometer.

Ibland väntar jag ännu längre.

Jag kan inte låta bli.

Men så här långt regnar det bara hos oss den här gången. Det är rätt fint det med. Och man sover tryggt.


PS Det var igår kväll. Idag, lagom till en tidigt frukost, väcks jag av att det är vår tur. I blixtljuset ser jag att det samlats hagel i solstolen på framsidan. Jag torkar upp lite vatten som trängt in under dörren, medan kaffet kokar. Och räknar först till 6 km. Nästa till 4. Och undrar varför det heter oväder på svenska. O-väder. O som i olåst, obegriplig, okunnig. Jag har svårt att tänka mig mer väder. Sen är det här. 0 km

Det brinner bland olivträden. Som det ska.

Det brinner i backarna. Men det är som det ska. Bara för att de flesta oliver är plockade, så är inte arbetet med träden över. Nu behöver de vård. Nu ska de beskäras, och de avklippta grenarna ska bort. Annars kan det bli ohyra i dem. Som sprider sig vidare. Lite extra näring skadar inte heller. Och regn tack!

Vi drar ihop grenruskor i högar. Eldar i kvällen. Det sprakar, och gnistor flyger upp mot den mörka himlen.

Nyklippta olivträd ser verkligen nyklippta ut. En del verkar lättat ruska på huvudet i vintersolen. Andra hukar liksom, lite osäkra. Blev det bra?

Snart har dom alla funnit sig.

Det finns olivträd som har stått här i hundratals år. Tusen kanske. Envist. Medan människor har kommit och gått. Man vet att bergen varit befolkade i åtminstone sjutusen år. Troligtvis väldigt mycket längre.

Det har funnits hus bland oliverna också. Mest små skjul av stenar och jord. Få av dem står kvar. De allra flesta har övergivits och inte lämnat något efter sig. De är borta för alltid.

Inte ens borgen uppe på bergstoppen finns kvar. Knappt inte ett spår. Det förstördes för tusen år sen. Den lever bara i historierna.

Det låg bland våra olivträd.

Jsg trampar runt med en viss försiktighet.

Olivträden höjer sig över minnen. Hårda stammar andas stillhet. Nya grenar spretar ut. Söker ljus. Ser världen.


Malaga Museum – Axarquia historia

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Museo_de_M%C3%A1laga