Det är frågan om

Att lära sig spela piccoloflöjt som första instrument, och vid 65+, är förstås närapå ett vansinnesprojekt. Eller det är rätt knäppt i alla fall.

Det går oerhört långsamt. Men det är helt oomtvistligt att det går framåt. Det låter inte särskilt bra när jag spelar. Men det låter lite bättre.

Annat är det med annat i ens liv vid den här åldern. Man blir inte snyggare. Inte friskare. Hörseln blir inte bättre. Inte synen heller. Man skaffar sig inte ett större hus. Eller gör karriär. Man blir inte bättre på att planera sin ekonomi och innertaket behöver målas om igen.

Grannen är ung. Och bygger en våning till på sitt hus. Det kommer kanske skugga vår trädgård lite. Det kan jag inte göra något åt. En gång byggde vi en terass, och orsakade att någon annans utsikt blev snävare. En gång för längre sedan byggde någon ett hus i backen, grävde en brunn, breddade en stig, konstruerade en bro. En gång för ännu längre sedan planterade någon ett olivträd.

Livet. Blir vi klokare? Det är frågan om. På det stora hela? Det hoppas jag innerligen. Men det finns inget man kan göra för att stanna upp det. Inte ens för en liten liten stund.


Jag längtar efter att komma hem

Jag längtar efter att komma hem.

Jag är hemma förstås. Det har vi varit precis hela tiden, sen i november förra året. (En natt campade vi på Campo, men det räknar jag inte).

Det handlar att komma hem.

Efter att ha varit någon annan stans.

Det handlar om att sätta nyckeln i låset, släppa ner väskan på hallgolvet. Ta en runda, kolla att allt är som vanligt. Att det är vattnat. Att katten mår bra. (Vi har hjälp av grannar, alltid) Att inget fönster har blåst upp, och att kylskåpet inte läckt. Och att inse att man inte lämnade det helt välstädat överallt.

Det handlar om att öppna väskans dragkedja, gräva efter den där souveniren, presenten, minnet…. Låta resten vara. Tvätta kan man göra en annan dag.

Om att älska sitt hus, älska sitt hemma.

Om att ta ett varv till, och sen dimpa ner i fåtöljen och skicka meddelandet: Hemma nu. Allt gick bra. Tack för allt. Vi ses snart igen. Kram.

Vi körde till stan och köpte nya lakan, åtminstone.

Corona-året.

Livet pågår.

Jag ser mig omkring i min vardag. Pratar med grannarna ute på vårt lilla torg om kvällarna, vattnar, köper hjärtmusslor från fiskbilen, skickar meddelanden till barnbarn, stoppar munskyddet i fickan när jag går upp till Campo. Sånt.

Rudys majs mognar. Och tomaterna. Jag hakar av balkongdörrarna i köket, och skrapar bågarna. Grundar. Målar noggrant. Två lager. Ångrar att jag inte köpte mer Campari. Skriver till vänner i Malaga och bjuder hit dom. Långväga vänner kommer inte denna sommar, det är bara att inse. Men Alvaro renoverar sitt kök, och kastar ömma blickar på sin flickvän. Deras första barn är på väg. Det är en flicka. Och Mencia, den ena tvillingen, har tagit hem en hundvalp. Den är väldigt liten, och gläfser på deras terass när de lämnar den där att vila. Mencia hämtar in den igen. Hennes mamma, Pilar, suckar. Hon ville egentligen inte alls ha en någon hundvalp. Plumerian har slagit ut. Den doftar himmelskt. Livet pågår. Det är bara att inse.