Ett djäkla jobb

Vi byggde upp en liten stuga uppe på campo. Stuga och stuga… det var mer som en byggsats, en friggebod. Vi använde ingen cement. Grävde bara ut lite, och planade ut med stenar. Ingen större inverkan på omgivningen. Den är tänkt att ha till att förvara verktyg och annat som behövs för campo. Vi bytte till oss den av Ana och Robert, som inte ville ha den kvar i sin trädgård. Vi monterade ner den själva, och byggde upp den igen på sin nya plats uppe på berget. Det var ett djäkla jobb. Men det blev fint. Vi lade nytt takpapp på taket och tjärade och allt.

Sen kom stormen och hela taket blåste av. Och det tog med sig en del av väggarna också. Vi hade inte ens hunnit börja med insidan.

Ibland är det bara att börja om.

Det var en sådan där liten bod som man köper som ett paket – några få kvadratmeter, allt färdigsågat och med dörr och fönster och allt – och där väggarna är konstruerade som ett korsvirkeshus. Jag hade märkt upp varenda planka så det skulle gå lätt att sätta ihop det likadant igen.

Men stormen var inte nådig. Till och med takbjälkarna bröts sönder.

Nu har vi fått tänka om. Det är uppenbarligen inte så smart att montera upp en träbod på en helt annan plats än den hade från början utan att anpassa den.

Nu har vi satt ihop väggarna igen. Och vi sågar av allt som skjuter ut, så att vinden inte kan få tag i det, och vi förstärker hörnen, och vi gör om taket helt. Det måste vara luftigare, men också stadigare för att kunna stå emot.

Det är lite samma sak sak som med mig varje gång jag flyttar till en ny plats. Först tror jag att det bara är att fortsätta, men sen lär jag mig att även om jag fortfarande är jag, faktiskt mer jag för varje erfarenhet, så måste jag också anpassa mig lite till de nya sammanhangen om det ska bli någon ordning.

Efter ett par sköna veckor av sensommarväder så förutspådde dom regn idag. Men nu ser det bara ut att bli några skurar. Däremot ska det bli ett rejält oväder imorgon. Vi får se hur det går den här gången.

Faktum är i alla fall att stugan, den blir bara bättre.

Jag med. Men det är ett djäkla jobb.


Det är frågan om

Att lära sig spela piccoloflöjt som första instrument, och vid 65+, är förstås närapå ett vansinnesprojekt. Eller det är rätt knäppt i alla fall.

Det går oerhört långsamt. Men det är helt oomtvistligt att det går framåt. Det låter inte särskilt bra när jag spelar. Men det låter lite bättre.

Annat är det med annat i ens liv vid den här åldern. Man blir inte snyggare. Inte friskare. Hörseln blir inte bättre. Inte synen heller. Man skaffar sig inte ett större hus. Eller gör karriär. Man blir inte bättre på att planera sin ekonomi och innertaket behöver målas om igen.

Grannen är ung. Och bygger en våning till på sitt hus. Det kommer kanske skugga vår trädgård lite. Det kan jag inte göra något åt. En gång byggde vi en terass, och orsakade att någon annans utsikt blev snävare. En gång för längre sedan byggde någon ett hus i backen, grävde en brunn, breddade en stig, konstruerade en bro. En gång för ännu längre sedan planterade någon ett olivträd.

Livet. Blir vi klokare? Det är frågan om. På det stora hela? Det hoppas jag innerligen. Men det finns inget man kan göra för att stanna upp det. Inte ens för en liten liten stund.


Jag längtar efter att komma hem

Jag längtar efter att komma hem.

Jag är hemma förstås. Det har vi varit precis hela tiden, sen i november förra året. (En natt campade vi på Campo, men det räknar jag inte).

Det handlar att komma hem.

Efter att ha varit någon annan stans.

Det handlar om att sätta nyckeln i låset, släppa ner väskan på hallgolvet. Ta en runda, kolla att allt är som vanligt. Att det är vattnat. Att katten mår bra. (Vi har hjälp av grannar, alltid) Att inget fönster har blåst upp, och att kylskåpet inte läckt. Och att inse att man inte lämnade det helt välstädat överallt.

Det handlar om att öppna väskans dragkedja, gräva efter den där souveniren, presenten, minnet…. Låta resten vara. Tvätta kan man göra en annan dag.

Om att älska sitt hus, älska sitt hemma.

Om att ta ett varv till, och sen dimpa ner i fåtöljen och skicka meddelandet: Hemma nu. Allt gick bra. Tack för allt. Vi ses snart igen. Kram.

Vi körde till stan och köpte nya lakan, åtminstone.

Corona-året.