Dag 41. Sommaren kommer. Corona. Karantän. Fredag.

Tiden har stannat. 13 dagar blev 26, blev 41. Det kommer att bli fler. Solen går upp och den går ner. Vi dricker morgonkaffe. Gör lunch. Äter kvälls. Och sommaren kryper allt närmre.

Denna sommar som vi kollektivt ska uthärda på avstånd från varandra.

Exakt hur stora avstånd vet vi inte, men avstånd blir det. Även om de flesta av oss skulle vilja att det var annorlunda.

Det är bara att anpassa sig.

På riktigt.

Så: Uppeterassens möbler kan oljas och målas. Det finns gott om färgslattar. Trädgårdens möbler också. Åsnestallet kan rensas ut. Gästrummen kan ses över – Airbnb är historia. Från och med nu blir det aldrig mer okända gäster. Keramiken kan till och med invadera gästköket. Sandalerna kan dammas av, mina varma tofflor är hursomhelst utslitna. Ju mer jag tänker på det, desto mer finns det att göra färdigt. Man får passa på, tiden kommer inte att stå stilla för evigt, den kommer att starta upp igen, och rätt var det är kommer det här vara över, och –

Shit happens.


Dag 28. Karantän, Corona. Lördag.

Det var inte mycket till hus när vi kom hit. Det, som vi nu tillbringar alla våra dagar i. Ingen vet hur gammalt det är. Hundratals år. Delar av det är kanske tusen – eller mer.

Sannolikt har det gått igenom många förvandlingar, men när vi hittade det hade ingen bott i det på 40 år. Det luktade förfärligt av åsna. Ett plåttak. Inget el. Inget vatten. Egentligen var det inget mer än halvt nerrasade stenväggar. Och en dröm.

Det är 15 år sedan. Ibland glömmer jag det. Vi kommer att glömma det här också.