(dag 63) Corona. Ibland.

Sen, sen, kommer vi att kunna säga (och skratta lite åt) saker som att:

  • vi var tvugna att ha munskydd på oss i bilen! Fast det bara var vi två.
  • Vi åt varenda mål mat hemma. Varenda ett! I över två månader i sträck. Utom en enda gång när vi åt hämtpizza.
  • När vi hade tankat satt jag med kvittot i handen hela vägen hem, ifall vi skulle bli stoppade av guardia civil – så att vi skulle kunna bevisa att vi hade haft ett ärende ut.
  • Ibland tog jag piccolon (piccolan heter det säger Ulla!) med upp till Campo och övade skalor, eftersom Laura aldrig gick till jobbet och jag tyckte synd om henne som säkert hörde mig genom fönstren.
  • När Ann och jag träffades i gränden, efter en evighet, så stod vi kvar på över 2 meters avstånd från varandra och pratade. Trots att det inte fanns en enda annan människa inom synhåll.
  • Vi utvecklade helt nya klädstilar. Ledorden var: precis vad som helst som var bekvämt, samt tofflor.
  • Ibland fick jag helt enkelt nog och ville bara lägga mig ner och gråta över att inte ha en aning om när jag skulle få träffa barnbarnen härnäst.

(dag 61) Corona. Den dög alldeles utmärkt.

Jag vet inte längre alltid riktigt vad det är för dag. Eller om det här någonsin kommer att ta slut.

I synnerhet vet jag inte hur den här sommaren kommer att se ut. Den som just redan har börjat. Den börjar alltid på Rudys födelsedag. Senast. Det är i morgon.

Så mycket vet jag. Att det är i morgon.

Torrjästens sista datum hade passerat för länge sen. Jag chansade, och använde den ändå. Det var igår.

(Det finns aldrig jäst numera i affären. Inte ens torrjäst. Jag trodde inte andalucier bakar, så det är lite förvånande. Vad gör dom med all jäst? Sparar, ifall att? Ingen aning.)

Nå, jästen dög alldeles utmärkt. Det blev så gott att vi bestämde oss för att börja fira födelsedagen meddetsamma. Vem vet hur livet ser i morgon.

I Corona-tider måsta man passa på!