Dag 41. Sommaren kommer. Corona. Karantän. Fredag.

Tiden har stannat. 13 dagar blev 26, blev 41. Det kommer att bli fler. Solen går upp och den går ner. Vi dricker morgonkaffe. Gör lunch. Äter kvälls. Och sommaren kryper allt närmre.

Denna sommar som vi kollektivt ska uthärda på avstånd från varandra.

Exakt hur stora avstånd vet vi inte, men avstånd blir det. Även om de flesta av oss skulle vilja att det var annorlunda.

Det är bara att anpassa sig.

På riktigt.

Så: Uppeterassens möbler kan oljas och målas. Det finns gott om färgslattar. Trädgårdens möbler också. Åsnestallet kan rensas ut. Gästrummen kan ses över – Airbnb är historia. Från och med nu blir det aldrig mer okända gäster. Keramiken kan till och med invadera gästköket. Sandalerna kan dammas av, mina varma tofflor är hursomhelst utslitna. Ju mer jag tänker på det, desto mer finns det att göra färdigt. Man får passa på, tiden kommer inte att stå stilla för evigt, den kommer att starta upp igen, och rätt var det är kommer det här vara över, och –

Shit happens.


Dag 36. 10.000 timmar. Karantän. Corona. Söndag.

Dottern berättar att hon har läst att det tar 10.000 timmar att bli riktigt bra på någonting.

Jag har haft piccolon sedan början av januari. Det är knappt 3,5 månader. Ca 100 dagar. Om jag övar 2 timmar om dagen så är det 2 x 100 = 200 timmar. På ett år skulle det bli 730 timmar. På 10 år 7.300.

Om jag övar dubbelt så mycket, 4 timmar om dagen, så skulle jag hinna fylla 72 år innan jag blir riktigt duktig…på ett ungefär. (Matematik har har aldrig varit min starka sida.)

Fast 4 timmar om dagen är lite väl mycket…det klarar jag inte.

Men, jag måste verkligen inte alls bli jätteduktig. Halvbra vore mer än tillräckligt.

Det verkar överkomligt med andra ord! Och ett par månaders karantän är ju en god hjälp på vägen.

Det gäller att sätta in saker i sitt bästa sammanhang.


bild: Ella in the Garden, no 32