Jag längtar efter att komma hem

Jag längtar efter att komma hem.

Jag är hemma förstås. Det har vi varit precis hela tiden, sen i november förra året. (En natt campade vi på Campo, men det räknar jag inte).

Det handlar att komma hem.

Efter att ha varit någon annan stans.

Det handlar om att sätta nyckeln i låset, släppa ner väskan på hallgolvet. Ta en runda, kolla att allt är som vanligt. Att det är vattnat. Att katten mår bra. (Vi har hjälp av grannar, alltid) Att inget fönster har blåst upp, och att kylskåpet inte läckt. Och att inse att man inte lämnade det helt välstädat överallt.

Det handlar om att öppna väskans dragkedja, gräva efter den där souveniren, presenten, minnet…. Låta resten vara. Tvätta kan man göra en annan dag.

Om att älska sitt hus, älska sitt hemma.

Om att ta ett varv till, och sen dimpa ner i fåtöljen och skicka meddelandet: Hemma nu. Allt gick bra. Tack för allt. Vi ses snart igen. Kram.

Vi körde till stan och köpte nya lakan, åtminstone.

Corona-året.

Om etiketter – och om att lite bli en annan.

Ella in the Garden, no 33

Det är över 30 år sedan jag första gången packade ihop och flyttade till andra sidan världen. Den gången var det först Kalifornien. Sen Arizona. Det var innan internet, innan facetime och innan skype. Då ringde man bara kvarlämnade familjemedlemmar och vänner på julaftnar, från en telefon som satt på väggen i hallen och som hade en lång krullig sladd. Det var dyra och knastriga samtal. Ibland skickade man vykort och paket. Någon gång spelade man in ett kassettband och la det i ett vadderat kuvert med blåvita etiketter – ’by air’ – klistrade över både framsidan och baksidan.

Min engelska blev rätt bra med åren i USA. Men jag blev lite av en annan. En som fick tänka efter lite mer innan hon kastade sig in i samtal. En som alltid hade etiketten ‘from Europe ’ klistrad i pannan.

Efter nästan 10 år flyttade jag tillbaka till Sverige. (Nej, jag hade inte ens varit där och hälsat på). Svenskan var det inget fel på. Den satt i ryggmärgen. Men den räckte inte riktigt till. Det var så mycket som hade förändrats. Mjölkpaketen såg helt annorlunda ut. Busslinjerna hade nya nummer. Samtalsämnen var inte desamma. Jag var inte densamma.

Ibland visste jag inte längre exakt vilket det rätta svenska ordet att använda borde vara. Men jag aktade mig noga för att ta till engelska. Jag var rädd att det skulle ge mig etiketten ’lite mallig.’ Som någon som kände sig förmer. Som inte tyckte svenskan dög.

Nu är jag inne på nästa kapitel. Nu blir jag delvis en annan en gång till. Nu bor jag i ett gammalt hus i bergen i Andalucia och pratar knagglig spanska och äter middag klockan två, är utlänning men inte från England, ligger inte på stranden om dagarna, älskar inte öl, dansar verdiales på bar Miguel men orkar inte alltid stanna uppe till långt inpå småtimmarna. Någon som låter håret växa långt och grått, som gör konst fast aldrig i olja och som har börjat spela piccolo. Och som ibland känner sig dum för att hon inte alltid förstår vad alla säger.

Fast – ju fler och motstridiga etiketter, desto enklare börjar det kännas att helt enkelt bara vara sig själv, mitt i alltihop.

I otakt med (jul-)tiden

Vänner och familj i Stockholm skriver om långa dagar, om väntan på att det ska bli lättare, ledigare, bättre, ljusare. Och om underbara dekorerade julgranar, om stjärnor, pepparkakslycka och förväntan.

Tidsmässigt är mina hemländer i otakt.

I Sverige startar det med 1:a advent, bygger upp mot Lucia, och brakar slutligen löst den 24:e december. (Som skånefödd får man naturligtvis inte förakta Lille Julafton, den 23:e, heller). Sedan bromsar man mycket långsamt in mot 6 januari. Fast granen ska helst stå kvar till Tjugondag Knut, den 13:e.

I USA startar man visserligen med shopping, och med att klä in sina hus (och trädgårdar) i lampslingor, direkt efter Thanksgiving, men själva julcrescendot inträffar den 25 december. Tidigt på morgonen öppnar pyjamasklädda barn och vuxna alla sina presenter, och framemot eftermiddagen blir det gärna kalkon. (Igen. Samma meny som på Thanksgiving…!?) Den 24:e var oviktig. Sen är det över. Inte ens Annandag jul existerar.

I Spanien bygger man så sakteliga upp under hela december. Julbelysningen på stadens gator är superviktig. Den 24:e december är det familjemiddag. Gärna med mycket skaldjur. Och några inbjudna grannar. Här och var får en del barn numera lite presenter den kvällen, inspirerat av andra länder, men det är den 5 januari som är stor. Då blir det parader! Tre kungar kommer! Kakan ska ätas. Och – på morgonen den 6 januari får barnen äntligen öppna alla sina paket. Dagen efter är det vardag igen. Skoldag om det vill sig illa.

Allt detta under förutsättning att man bara följer just de kristna datumen och traditionerna…

Så här års är också jag alltid i otakt.