Otålighet är en dygd

Jag var rätt ung när jag en dag ringde till min pappa (som fortfarande levde på den tiden) och sa

⁃ Gissa vad jag har köpt!

⁃ En bil?

Vad fick han det ifrån? En bil!?

⁃ Näe. En papegoja!

Jag hade köpt en papegoja.

När jag var ännu yngre och fortfarande gick i grundskolan så brukade jag gå in på djuraffären i Farsta Centrum på vägen hem och titta på papegojorna. Dom var ouppnåeliga. Dom var för andra. Men dom var fina.

20+ år gammal hade jag plötsligt köpt min egen. Det var ett spontanköp. Jag hade gått in i en annan djuraffär, på Söder, en dag, och insett att jag faktisk nu kunde köpa den gröna stora papegojan som satt i en bur och mötte min blick. Jag var stor nu.

I början var jag lite rädd för honom, men jag hade roligt medan vi lärde känna varandra, och han var fin. Långt senare hade livet förändrats igen och jag sålde honom vidare. Han hette Evert.

Pappa tyckte inte att det var konstigt alls att jag plötsligt och utan förvarning bodde ihop med Evert.

Han förstod.

Nu har jag kommit på att jag faktiskt ska köpa mig en egen bil. För att jag nog kan. Jag är pensionär nu. Och varje månad trillar det in nya pengar. Inte särskilt mycket, men igen och igen och igen. Och jag är priviligerad, jag hoppas på att kunna spara på annat, man får prioritera. Och, för att det kommer att bli roligt att ha den. Det blir inte min första bil, men det var många år sedan jag ägde någon. Faktiskt är det många år sen jag ens körde en bil. Jag kommer säkert att vara lite rädd i kurvorna uppför berget, för att inte tala om på motorvägen. Men sen kommer jag vänja mig vid det.

Fast först måste antalet virusdrabbade gå ner, så att dom kan häva restriktionerna och bilhandlaren får öppna igen.

Pappa skulle inte bara förstå min plötsliga ingivelse, utan också den oerhörda otåligheten över att inte kunna genomföra den meddetsamma.

Otålighet är en dygd. Den gör att man har mer roligt i livet.


Juletid i stan

Igår körde vi till stan. Storstaden Malaga. För att hämta prints. Nya Ella. Nu hoppas jag på fina hem till dom. Och så ville vi se julbelysningen. Det är det man gör så här års – tittar på julbelysningen:


Kl 18.30 har solen gått ner. Stora gågatan i Malaga är fylld av människor som väntar på ögonblicket då ljusen ska slås på. Man tittar uppåt. Väntar, pillar på mobilen. En del kommer hit varje kväll, hela julhelgen.

⁃ Hur dags tänder dom? Frågar jag.

⁃ Tio i sju. En veinte minutos, svarar en man som sitter på lampposten alldeles intill oss. Han tycks egentligen lite för gammal för att ha lyckats häva sig upp på den, men nu sitter han där, och dinglar lite med benen. Det finns bänkar, men dom är alla redan upptagna.

Tjugo minuter – det stämde inte alls, för bara sekunden efter brakar det löst. Hela gatan lyses upp. Musik, ljus som tänds och släcks, oljud, handklappningar. Mer musik. Mer färg. Fler mobiltelefoner. Det skräller i högtalarna. Crazy music. Och sen blir det bara stilla, och ganska vackert, blinkandet upphör, människor sänker blicken från ljushavet ovanför dem, och börjar nöjda sakta flanera vidare i smågrupper. Barnen har fått lysande ballonger. Tanter tar vandra under armarna och böjer sina huvuden ihop. Uppe vid Plaza de Constitution spelar en blåsorkester, klädda i tomteluvor. Trombonisterna, tre stycken, följer uppmärksamt med i notbladen medan de inväntar sin tur.

Jag skriver till Marsha att jag känner mig grå som en mus i jämförelse med allt. Sen köper jag blå och turkos hårfärg i affären intill, för att åtminstone göra slingor i det grå. Det får Mari fixa. Marsha skriver tillbaka och undrar om det kanske är så att jag är lite amerikansk också, trots allt. Jag hade förstås mer tänkt att det skulle kunna vara lite piggt och punkigt med slingor. Men nu får det bli som det blir.

Det finns gott om turister även på vintern i Malaga. Tillfälliga besökare är lätt igenkännbara, särskilt de från nordeuropa. Det är de som fortfarande är lättklädda framemot aftonen. Men souveniraffärerna är väl förberedda. Så fort det blir mörkt rullar dom fram yllesjalar till dörren. 2 för 12 €. I vackra färger. Affärerna går nog rätt bra.

Nu var det inte alls något av det jag skulle skriva om.

Jag skulle skriva om hjärnan. Jag har tänkt en hel del på hjärnan. Det får bli imorgon. Eller en annan dag.

Calle Larios, Málaga

Cútar-Málaga med buss, tur och retur. Och sammetsälg.

Rudy behöver göra annat på förmiddagen. Jag vill inte ta bilen själv (jag kan berätta mer om varför en annan gång), men jag måste till stan och hämta mina nya prints.

-Är du säker på att du vill ta bussen?

07.20 från Cútar

– Klart jag kan!

Vi är fem passagerare som åker nerför berget i gryningen. Antonia, 3 gubbar, och jag. Antonia ska till jobbet. Gubbarna ska träffa sina gubbvänner för kaffe och anis på den vanliga baren. Och en av dom ska köpa ett par plantor. Dom pratar hela vägen -särskilt Augustin, han är aldrig tyst- utan att vända på huvudet och se på varandra. Bussen slingrar sig långsamt ner. Solen ska strax nå över bergskammen. Alla tre gubbarna är klädda i rutiga skjortor och tunna byxor. Augustin har kofta. Grått välklippt hår, armbandsur. Någon luktar lätt av tobak. Rösterna stiger och sjunker. Jag hör gubben framför mig säga att hans farfar just fyllt 103 år. 103? Jag räknar snabbt ut att då kan han själv inte vara äldre än jag. Det känns lite snopet. Jag räknar snabbt en gång till. Nä, det stämmer. Och jag har också rutig skjorta och kofta på mig. Jag är glad över att jag i alla fall har tagit kängorna som jag fick av Beth. Dom är coola.

I Velez kliver det på två tanter i svarta och pepitarutiga byxor, och rosa och röda fleecejackor. Dom luktar tvål och har tonat håret. (Ibland får jag frågan om varför jag inte tonar håret. Det är i bästa välmening.)

Tanterna ler mot mig. Jag ler tillbaka. De håller bägge sina lite knubbiga händer på handväskorna som dom har i sina knän. En tunn slät guldring var, inget annat.

När jag kommer fram till Malaga hämtar jag mina prints hos Justo. Dom blev bra. Jag älskar hur färgerna äter sig in i hans fina bomullspapper. Jag stannar på ett kafé och dricker en kopp kaffe. Det borde jag gjort innan. Nu har jag det otympliga paketet med bilderna att hålla reda på.

ELLA köper sig en älg, av röd sammet.

Sen åker vi buss hem igen. Men inte hela vägen för det finns ingen eftermiddagsbuss uppför berget på måndagar. Rudy hämtar oss i Velez. Det är bara lunchdags.

11.05 från Malaga mot Velez

________________________________

Cútar to Velez – tidtabell Velez to Malaga – tidtabell