Jag var mycket ung första gången jag blev mamma. Mitt äldsta barn har redan fyllt 53 år. Jag minns inte hur gammal han var när han började säga: ‘Man får inte vara dum, då blir man vuxen’. Pre-teen, kanske? Jag har aldrig sagt emot honom. Det kommer jag heller aldrig göra. Men att bli vuxen och att växa känns inte som samma sak.

Om att bli vuxen är att bädda sängen, hittat en karriärväg och att ha listat ut sitt syfte i livet, så är jag säkert inte ensam om att tycka att det låter ganska tråkigt.

Men att växa, det måste väl vara något annat. Som att aldrig skämmas för den man är – inte ett djävla dugg. Inte ens när jag kanske borde.