Ett djäkla jobb

Vi byggde upp en liten stuga uppe på campo. Stuga och stuga… det var mer som en byggsats, en friggebod. Vi använde ingen cement. Grävde bara ut lite, och planade ut med stenar. Ingen större inverkan på omgivningen. Den är tänkt att ha till att förvara verktyg och annat som behövs för campo. Vi bytte till oss den av Ana och Robert, som inte ville ha den kvar i sin trädgård. Vi monterade ner den själva, och byggde upp den igen på sin nya plats uppe på berget. Det var ett djäkla jobb. Men det blev fint. Vi lade nytt takpapp på taket och tjärade och allt.

Sen kom stormen och hela taket blåste av. Och det tog med sig en del av väggarna också. Vi hade inte ens hunnit börja med insidan.

Ibland är det bara att börja om.

Det var en sådan där liten bod som man köper som ett paket – några få kvadratmeter, allt färdigsågat och med dörr och fönster och allt – och där väggarna är konstruerade som ett korsvirkeshus. Jag hade märkt upp varenda planka så det skulle gå lätt att sätta ihop det likadant igen.

Men stormen var inte nådig. Till och med takbjälkarna bröts sönder.

Nu har vi fått tänka om. Det är uppenbarligen inte så smart att montera upp en träbod på en helt annan plats än den hade från början utan att anpassa den.

Nu har vi satt ihop väggarna igen. Och vi sågar av allt som skjuter ut, så att vinden inte kan få tag i det, och vi förstärker hörnen, och vi gör om taket helt. Det måste vara luftigare, men också stadigare för att kunna stå emot.

Det är lite samma sak sak som med mig varje gång jag flyttar till en ny plats. Först tror jag att det bara är att fortsätta, men sen lär jag mig att även om jag fortfarande är jag, faktiskt mer jag för varje erfarenhet, så måste jag också anpassa mig lite till de nya sammanhangen om det ska bli någon ordning.

Efter ett par sköna veckor av sensommarväder så förutspådde dom regn idag. Men nu ser det bara ut att bli några skurar. Däremot ska det bli ett rejält oväder imorgon. Vi får se hur det går den här gången.

Faktum är i alla fall att stugan, den blir bara bättre.

Jag med. Men det är ett djäkla jobb.


Åska

Marsha skickar en länk om åska och blixt, och om hur att skydda sig. Tänkvärda ord. Inte bara gäller det att dra ut sladdarna till all elektronik. Man ska akta sig för att diska under åskväder också. Tlll exempel.

För några år sedan slog blixten ner i kyrktornet. Ovädret kom samtidigt som vi hängde en utställning i dåvarande galleriet. Jag höll på och sopa golvet, och hade precis kommit till dörröppningen. Galleriet låg nästan mittemot kyrkan. Det bara small. PANG. Och det kändes som om jag bokstavligen kastades tillbaka in i rummet. Sen slog hjärtat väldigt snabbt. Och hårt.

Efter smällen kom regnet. Och vägen blev avstängd, för den blev oframkomlig av all vatten och lera och stenar som forsade ner längs slänterna. Vi tvingades att skjuta upp vernissagen.

bild och poem från: ”Cookbook for Sewing Machines”

Numera har jag bättre koll.

Fast idag regnar det inte. Och det åskar inte heller. Solen skiner. Det är faktiskt ganska skönt. De dagar det blir extra hett stannar vi inomhus. Och låter fläkten gå. Sen kommer kvällen. Det är alltid skön – No matter what.


Oväder

Det är så här års, under årets första månader, som vädret i bergen är totalt oförutsägbart. Dagarna kan vara varma, till och med sommarvarma enligt svenska mått. Men ibland har vi regn, och ibland viner en envis vind från norr. I timmar. Den här veckan visar nyheter och medier bilder av översvämningar – hagelstormar till och med – några kilometer bort. Men just hos oss har det bara kommit regn så här långt. Ett ganska snällt och mycket välkommet regn.

Vårt sovrum är nästan den högsta punkten i byn.

När vi hade renoverat färdigt det rummet, och satt in ett stort nytt fönster som stod emot regn och blåst, och det första nattliga åskovädret efter det slog till – då låg jag vaken i sängen, alldeles intill glasrutan, med vidöppna ögon och tittade. Det pågick hur länge som helst.

Nästa dag skrev jag, fortfarande helt lyrisk, till Rudys syster Tina i Kalifornien och beskrev allt. Mullret. De plötsliga hårda knallarna. Katterna som gömde sig. Smattret av störtskurarna mot terassernas soltak. Men först och främst ville jag berätta om de väldiga blixtrarna. De som lyste upp hela bergssidor. Och som kom så tätt så tätt. Det var det vackraste oväder jag sett.

Tina svarade (med omtanke!) :

⁃ Du vet väl att blixten går genom fönstret?

Näe. Det hade jag inte tänkt på.

Numera rafsar jag ihop kudde och täcke och letar upp en annan säng, längre ner i huset om jag räknar till mindre än 3 kilometer mellan blixt och dunder.

För det mesta.

Ibland väntar jag till 2 kilometer.

Ibland väntar jag ännu längre.

Jag kan inte låta bli.

Men så här långt regnar det bara hos oss den här gången. Det är rätt fint det med. Och man sover tryggt.


PS Det var igår kväll. Idag, lagom till en tidigt frukost, väcks jag av att det är vår tur. I blixtljuset ser jag att det samlats hagel i solstolen på framsidan. Jag torkar upp lite vatten som trängt in under dörren, medan kaffet kokar. Och räknar först till 6 km. Nästa till 4. Och undrar varför det heter oväder på svenska. O-väder. O som i olåst, obegriplig, okunnig. Jag har svårt att tänka mig mer väder. Sen är det här. 0 km