Dag 24. Corona. Karantän. Tisdag.

Vi städade. Hur kul är det? Men om man nu ska vara i karantän i minst tre veckor till, så är det förstås inte någon dålig idé.

Jag hörde på radio höromdagen att ’hemma’ har fått en ny betydelse. Flera nya betydelser till och med.

När både jobb och umgänge flyttat ut (in?) till på skärmen, så kan det vara ganska avslöjande för hur hemmet ser ut. För att inte säga intimt.

Jobbmöten – till och med intervjuer i tvnyheterna – sker plötsligt mot bakgrund av den egna garderobsdörren, eller mot den öppna hallen och med barnens slängda jackor på golvet, eller mot köket. En katt hoppar upp på tangentbordet. En make ropar något. Det är inte samma sak som att segla in på jobbet i nystruken skjorta och nyborstade skor.

Även för den i karantän som inte har jobbmöten, eller behöver visa upp sig på skärmen av andra anledningar, så har hemmet förstås blivit betydligt viktigare för de allra flesta. Det är ju där vi befinner oss nu, mer eller mindre hela tiden.

Någon föreslog att när det inte är möjligt att lägga pengarna på att resa, så kanske vissa gör slag i saken och köper den där dyra mattan istället. Och de där fina tekopparna. Ny lampa över köksbordet. Det går ju fortfarande att handla på internet. Heminredningsaffärer online borde väl ha goda tider?

Någon annan kanske river ut garderoben, och sorterar äntligen upp allt. Och städar alla kökslådorna. Och bakom spisen. Ju längre karantänen pågår desto mer välordnat och dekorerat blir ’hemma’ .

Fast sen, när vi äntligen får gå ut igen – då kommer ju allt det där bara vara för kråkorna. Då kommer vi väl inte vilja sitta inne, hur fin matta vi än har.

Lite lagom städning får räcka.

Är det verkligen viktigt att städa?

Jag är inte så bra på att städa. Vi är inte så bra på det. Att städa är så tråkigt. Och otacksamt. Inte så konstigt att det så sällan förekommer i filmer och böcker. Ingen verkar tvätta heller.

Genom åren har vi ändå, mer eller mindre, utvecklat nån sorts system med olika ansvarsområden där den egna tröskeln får gälla. Men visst ser jag mig om först, innan jag går och öppnar dörren ifall Pilar eller Rafael eller Gertrudis eller någon annan knackar på. Hur ser det ut? Presentabelt? Tillräckligt?

Pilar, å andra sidan, sopar de två trappstegen upp till sin ytterdörr varje dag. Och en bit av gränden framför. Så klart jag tycker att det blir fint. Inne hos henne finns inte ett dammkorn. Det har jag sett. Det finns det inte hos Jose och Paco, eller Maruja och Rafael heller, eller hos Gertrudis och Antonio. (Gertrudis har ont i höfterna, så Paki hjälper henne.) Alla har dom det skinande rent. Våttorkade golv. Glänsande familjefoton. Alltid. Jag fattar inte hur det går till.

Inne i Malaga centrum är gatorna lika rena som Pilars trappa. De spolas av tidigt varje morgon. Och ibland någon gång till under dagen. Det har jag också sett med egna ögon.

Suck. Det är lätt att känna det som att man ligger efter. Men egentligen gillar jag ju att komma hem till den som har det rörigt. Då kan man kasta sig i deras soffa, och skratta.


Städning fungerar däremot väldigt bra om man har svårt att komma igång i ateljén. Om man säger till sig själv: OK, då det är lika bra jag dammsuger istället, då vips, så har man fått en mycket bättre eller i alla fall roligare idé.

Ella tycker att man kan blunda istället. Tills ett barmhärtigt mörker sänker sig.


(Man kan också få en ny alldeles ljuvlig liten piccolo levererad, och aldrig mer tycka sig ha tid att städa igen överhuvudtaget. Livet. Man måste älska det. )