Det är frågan om

Att lära sig spela piccoloflöjt som första instrument, och vid 65+, är förstås närapå ett vansinnesprojekt. Eller det är rätt knäppt i alla fall.

Det går oerhört långsamt. Men det är helt oomtvistligt att det går framåt. Det låter inte särskilt bra när jag spelar. Men det låter lite bättre.

Annat är det med annat i ens liv vid den här åldern. Man blir inte snyggare. Inte friskare. Hörseln blir inte bättre. Inte synen heller. Man skaffar sig inte ett större hus. Eller gör karriär. Man blir inte bättre på att planera sin ekonomi och innertaket behöver målas om igen.

Grannen är ung. Och bygger en våning till på sitt hus. Det kommer kanske skugga vår trädgård lite. Det kan jag inte göra något åt. En gång byggde vi en terass, och orsakade att någon annans utsikt blev snävare. En gång för längre sedan byggde någon ett hus i backen, grävde en brunn, breddade en stig, konstruerade en bro. En gång för ännu längre sedan planterade någon ett olivträd.

Livet. Blir vi klokare? Det är frågan om. På det stora hela? Det hoppas jag innerligen. Men det finns inget man kan göra för att stanna upp det. Inte ens för en liten liten stund.


Vi får se.

Det är länge sen dom stora barnen var små. Det är länge sen den yngsta var liten också. Det är över fyrtio år sedan jag satt uppe halva natten och sydde jackor av mitt överkast till till dom stora (som var små), eftersom pappan inte hade skickat med några… och jag inte ville prata med honom… och jag och barnen skulle åka med båten till Gotland nästa morgon.

Det blev ganska fina jackor, faktiskt. Grön manchester. Och dom frös inte på vår lilla semester.

Kanske hade det varit klokare att prata med pappan. Men å andra sidan blev jag lite bättre på att sy på kuppen.

Stugan på Gotland hade jag hyrt via en stugförmedling. Pengarna hade jag tjänat ihop genom ett 2 veckors vikariat som kocka på ett ungdomshem. Jag hade aldrig varit kocka innan. Men det fanns en färdig matsedel. Jag fick handla allt utom mjölk och sånt på Konsum. Mejerivarorna levererades varje morgon.

Kalops. Korv stroganoff. Torsklåda. Ärtsoppa med fläsk. Jag lånade en kokbok, och hade den uppslagen i översta lådan i köket. På det viset kunde jag skjuta in lådan och gömma den om nån kom in. Jag ville inte avslöja min faktiska okunskap. (Lite som när jag fick skriva bokrecensioner på Aftonbladet på 70-talet, och läste in litteraturvetenskapen på halvtid i smyg under tiden. Alla tog ju för givet att jag redan hade läst det. Jag behövde pengarna den gången också.)

Det var bara åtta tonårspojkar på ungdomshemmet i Nybohov, men dom åt obeskrivligt mycket. Glupskt och gärna. Jag kunde nog ha lagat vadsomhelst, bara det påminde lite om något de var vana vid.

Jag blev ändå lite bättre på att laga mat för varje dag. Speciellt bra blev jag på att beräkna hur mycket som skulle gå åt.

Nu gäller det tredje oktaven på piccolo.

Jag envisas med att tro att det mesta inte är så svårt som man föreställer sig. Men fan tror det stämmer. Vi får se.