När jag blir stor

Collage. Leta fram. Sätta samman. Prova. Jämföra. Ändra. Vrida. Byta färg. Byta ämne. Ta bort. Sätta tillbaka. Ta ett steg tillbaka. Syna igen. Sucka. Släppa.

Jodå, jag gör bilder fortfarande, fast jag egentligen har upp över öronen av dom. Det gör visserligen ingenting alls, men man kan alltid prova något annat också. Som nål och tråd. Eller är det allt samma sak, i grunden?

Vad ska jag bli när jag blir stor!?

Inte skjuta upp

FB påminner mig om att det är ett helt ett år sen vi kom hem från Californien. Det var den resan då också några barn och barnbarn från Sverige mötte upp – för att sedan köra ut i öknen och campa med en hyrd camper (den coolaste camper som jag någonsin sett), innan de fortsatte norrut.

Vilken tur att vi åkte just då! Och vilken tur att dom också gjorde det! Vilken tur att vi hälsade på Steve och Jeanette, att vi åt med Joe på El Patio i Chula Vista, att vi vandrade på stranden i Crystal Cove, att vi kramade Grandma, att jag köpte min hatt, att vi spelade kort med varandra, att vi struntade i att flänga runt och att vi hängde i soffan och tittade på film tillsammans med Tina. I år hade det ju varit helt omöjligt.

Vilken tur att vi inte skjuter upp allt här i livet. Även om det kostar på ibland. Värt. Stort som smått. Det ska jag komma ihåg idag.


Lycka?

Våga vara lycklig? Var det inte en av de saker som forskning (av den där sjuksköterskan som arbetat många år med åldringar…) visat att de flesta önskat att de hade varit bättre på i livet? Var inte det nästan högst på listan av sånt som de gamla ångrade att de inte prioriterat?

Att det går att härbärgera flera olika känslor samtidigt, och jämsides, är ju heller ingen hemlighet. Det finns inget antingen eller.

Våga vara lycklig… Kanske behövs det inte så mycket?

Kanske är det bara ett val.


bild: Madrid Sin Permiso. Från serie: Interiores.