Oliver och sånt

Vi plockade 85 kilo oliver. Det är ingen jätteskörd, i jämförelse, men rätt bra gjort av två pensionärer. I synnerhet som olivträden här i våra berg sällan växer på plan mark. Tvärtom. Olivlundarna planterades långt innan man ens hade börjat tänka tanken att använda maskiner för att plocka. Här görs det fortfarande för hand. Något annat är inte möjligt.

Carlo, och Maria, är så snälla. Det finns nog inga snällare. Carlo heter Carlo. Inte Carlos med ett s på slutet, som alla andra. Det är för att han är född i Italien. Men till och med han påpekar gärna att Italien exporterar betydligt mer olivolja än de kan producera av egna inhemska oliver. Dom blandar sina med importerade. Det betyder att en stor del av italiensk olivolja helt enkelt är gjord på spanska oliver. Det är välkänt. Precis som att nästan 40 % av världens olivolja kommer från Spanien. 80 % av det från Andalucia. Bara i Jaen produceras mer än i hela Grekland.

Carlo tog dem till pressen. Med hjälp av Mario. (Mario, inte Maria.) Vi följde inte med i år. Det är Corona-restriktioner igen. Man får inte lämna sin by utan godtagbar anledning, och pressen ligger i Velez. Men våra flaskor fanns att hämta hemma hos Carlo efteråt.

Vi enades om att Italien ändå har väldigt mycket snyggare förpackningar. Glas istället för plast – för att inte tala om deras plåtdunkar!

Carlo skulle vilja kunna få sin olivolja i plåtdunkar här i Andalucia. Jag också. Inte för att det lär påverka smaken, men ändå. Huvudsaken är ju att man förvarar oljan svalt och mörkt och bara häller upp lite i taget. Men det går inte att komma ifrån att det gör skillnad hur saker ser ut.

Vi fick en back med frukt med. Allt mognar samtidigt. Jag mosade nästan alla kaki/persimon och la i frysen. Det behövs inga tillsatser. När jag i vinter tar fram burkarna, en och en, och häller på min müsli, så kan jag tänka på hur snälla dom är, Carlo och Maria.

Det är väldigt fint med snälla människor också .

När jag blir stor

Collage. Leta fram. Sätta samman. Prova. Jämföra. Ändra. Vrida. Byta färg. Byta ämne. Ta bort. Sätta tillbaka. Ta ett steg tillbaka. Syna igen. Sucka. Släppa.

Jodå, jag gör bilder fortfarande, fast jag egentligen har upp över öronen av dom. Det gör visserligen ingenting alls, men man kan alltid prova något annat också. Som nål och tråd. Eller är det allt samma sak, i grunden?

Vad ska jag bli när jag blir stor!?

Inte skjuta upp

FB påminner mig om att det är ett helt ett år sen vi kom hem från Californien. Det var den resan då också några barn och barnbarn från Sverige mötte upp – för att sedan köra ut i öknen och campa med en hyrd camper (den coolaste camper som jag någonsin sett), innan de fortsatte norrut.

Vilken tur att vi åkte just då! Och vilken tur att dom också gjorde det! Vilken tur att vi hälsade på Steve och Jeanette, att vi åt med Joe på El Patio i Chula Vista, att vi vandrade på stranden i Crystal Cove, att vi kramade Grandma, att jag köpte min hatt, att vi spelade kort med varandra, att vi struntade i att flänga runt och att vi hängde i soffan och tittade på film tillsammans med Tina. I år hade det ju varit helt omöjligt.

Vilken tur att vi inte skjuter upp allt här i livet. Även om det kostar på ibland. Värt. Stort som smått. Det ska jag komma ihåg idag.