Vinterns dofter.

Vintern i de andalusiska bergen doftar… rakt. Rakt. Det doftar rakt. Jag kan inte beskriva det bättre. Rakt och friskt. Just mandelblommornas doft är underbar, men den är svag. Man måste stå alldeles nära intill.

Min pappa jobbade på olika dagstidningar i nästan hela sitt liv. Häromdagen slog det mig att doften av trycksvärta inte existerar längre. (Inte fingrar svarta av trycksvärta heller.) Jag kan sakna den. Doften, den som min pappa tog med sig hem om kvällarna. Jag kan sakna honom också. Han var den sortens pappa som älskar en för den man är. Sen dog han, alldeles för tidigt.

I början, efter begravningen, dök han upp mest hela tiden. Han hade åsikter om både det ena och det andra som jag gjorde – väldigt ofta var det för att stötta mig om jag tvekade. Han var lite vidlyftig, kan man säga. Njutningslysten.

Numera är det mer sällan som han hör av sig. Han har väl blivit upptagen med annat. Eller så kanske man bleknar med åren när man faktiskt är död.

Dottern tycker att jag romantiserar honom. Men vi var nära.

Och vad ska man annars göra med en saknad? Jag hade tänkt döpa henne efter honom. Men sen överraskade hon oss med att vara en flicka. Senare gav hon sin egen son hans namn. Som andranamn, men ändå. Det gjorde mig glad.

Innan jag föddes spelade pappa saxofon i ett band. Han skulle uppskatta min nya passion med piccolon. Och uppmuntra mig.

Inne i byn är vinterdoften nästan precis densamma som ute i campo. Utom att jag ibland blir uppmärksammad på att Pilar kokar kikärtor, eller just har hängt tvätt till tork på sin terass. Ibland kör en moped förbi också. Jag stänger noga fönstret när jag övar på piccolon. Jag tycker det vore pinsamt om alla hörde.

Det är fortfarande bara januari. Allt är ännu bara i början.

Ivan

Vem älskar november i Mellansverige?

Valsen, av Ninna Kapadia

Brorsan bor alldeles utanför själva Stockholm. Det är bara en kort stund med buss.

När jag var här i somras gick jag genom björkallén i natten. När regnet plötsligt överraskade ställde jag mig under grenarna och väntade. När jag kom fram till huset hade håret torkat.

Nu är det november. Det är ännu bara eftermiddag och vi går genom parken på väg till middag hos yngste sonens och minsta barnbarnet. Det är redan väldigt mörkt ute. Jag lyser med mobilens ficklampa för att inte trampa i de värsta pölarna. Vi sneddar över den tömda stora plaskdammen.

Inomhus är det varmt och ljust. Vackert. Bordslampor, taklampor. Ljuslyktor.

Jag vet att under novemberkvällarna går folk på kurser och möten, och dom åker till sin kör och sjunger tillsammans. Man vänjer sig vid mörkret, säger dom, man vänjer sig vid allt. Linnea säger att man faktiskt till och med kan tycka om det. Hon säger att det kan vara som en lättnad. Att man kan tycka att när november äntligen kommer, så är det som att få krypa in under en filt, och bli lämnad ifred för ett tag. Alla tillägger att det blir bättre när snön kommer.

Om den kommer

Man vänjer sig?

Saga Wendotte, på Fotografiska i Stockholm

Nästa dag går vi till Fotografiska. Vi ser snö på bild. Det är faktiskt riktigt vackert. Jag önskar alla i Stockholm, av hela mitt hjärta, att snön kommer snart, att det blir precis lagom mycket snö, och att den ligger kvar precis lagom länge. Men själv har jag lite hemlängtan, efter mina berg och min solnedgång. Dit där frosten aldrig når. Blev jag någon annan när jag bytte plats? Eller bytte jag plats för att jag var någon annan? Eller kanske är jag bara jag. Precis som Ella.

Fotografiska museet i Stockholm.