Otålighet är en dygd

Jag var rätt ung när jag en dag ringde till min pappa (som fortfarande levde på den tiden) och sa

⁃ Gissa vad jag har köpt!

⁃ En bil?

Vad fick han det ifrån? En bil!?

⁃ Näe. En papegoja!

Jag hade köpt en papegoja.

När jag var ännu yngre och fortfarande gick i grundskolan så brukade jag gå in på djuraffären i Farsta Centrum på vägen hem och titta på papegojorna. Dom var ouppnåeliga. Dom var för andra. Men dom var fina.

20+ år gammal hade jag plötsligt köpt min egen. Det var ett spontanköp. Jag hade gått in i en annan djuraffär, på Söder, en dag, och insett att jag faktisk nu kunde köpa den gröna stora papegojan som satt i en bur och mötte min blick. Jag var stor nu.

I början var jag lite rädd för honom, men jag hade roligt medan vi lärde känna varandra, och han var fin. Långt senare hade livet förändrats igen och jag sålde honom vidare. Han hette Evert.

Pappa tyckte inte att det var konstigt alls att jag plötsligt och utan förvarning bodde ihop med Evert.

Han förstod.

Nu har jag kommit på att jag faktiskt ska köpa mig en egen bil. För att jag nog kan. Jag är pensionär nu. Och varje månad trillar det in nya pengar. Inte särskilt mycket, men igen och igen och igen. Och jag är priviligerad, jag hoppas på att kunna spara på annat, man får prioritera. Och, för att det kommer att bli roligt att ha den. Det blir inte min första bil, men det var många år sedan jag ägde någon. Faktiskt är det många år sen jag ens körde en bil. Jag kommer säkert att vara lite rädd i kurvorna uppför berget, för att inte tala om på motorvägen. Men sen kommer jag vänja mig vid det.

Fast först måste antalet virusdrabbade gå ner, så att dom kan häva restriktionerna och bilhandlaren får öppna igen.

Pappa skulle inte bara förstå min plötsliga ingivelse, utan också den oerhörda otåligheten över att inte kunna genomföra den meddetsamma.

Otålighet är en dygd. Den gör att man har mer roligt i livet.


Låtsas

Om jag låtsas att det varit en helt vanlig sommar, med solbrända barnbarn som strör högvis med socker över nygräddade pannkakor, med obäddade sängar i alla hörn, med fiestor som avlöser varandra och vänner som hämtas och lämnas på flygplats och busshållplatser – då kan jag njuta lite av att det är någon sorts vardag igen.

Så jag gör det. Jag låtsas. Jag hoppar över den overkligt tysta våren och sommaren som varit, och sätter spaden djupt i jorden uppe på berget. Nu ska det grävas. Förberedas. Ordnas. Dagarna står inte stilla. De bryr sig inte om längtan och besvikelser och oro.

Hur många besvikelser har livet fört med sig? Hur många gånger har det gått snett, fel? Oftast har det varit ren och skär otur, eller dålig tajming, eller något som man inte haft en möjlighet i världen att påverka eller förutse. Men till sist har det alltid ordnat sig, på ett eller annat sätt.

Mandlarna faller av träden. Det mörknar tidigare. Jag rotar i garderoben efter skor. Såna man bär med strumpor. Några första regnstänk. Oliverna växer. Sånt. Precis som förra året.


Dag 47. Tids nog. Corona. Karantän. Torsdag.

29 april 2020

Men vem skall trösta knyttet med att säga: lilla vän vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?

Så skrev Tove Jansson, Mumintrollets skapare, på tal om att knyttet kände sig ensam, och inte kunde vara riktigt glad.

Så sant. Men det finns fler än ett svar. Ibland går det inte att göra så mycket åt saker och ting. Ibland kommer det inga barnbarn till sommaren. Kanske kommer ingen annan heller. Men då får man försöka unna sig själv. Vara stolt. Njuta. Vara värd det.

Tids nog kommer dom, allihop.

Det vore väl fasen annars.

Jag håller fortet så länge.