(dag 60) Corona. Kunskap.

Vi är förstås del av ett gigantiskt experiment. Ingen vet vad som egentligen är rätt åtgärder nu, eller vad som vore det bästa att göra härnäst.

Men några vet faktiskt bättre än andra.

För egen del vill jag gärna lita på medicinska experter. På de som gör åtminstone kvalificerade gissningar. Humanister. De som inte sneglar åt vad det kostar i kronor och ören, men som har utbildning och kunskaper om virus, pandemier, smittsamma sjukdomar.

Vad som däremot gör mig oerhört besviken är politiker som försöker vinna poäng på att klaga, kritisera, och på att utnyttja situationen för sin egen (politiska) vinning.

Spanien vimlar av sådana. Klagare. Och de skrämmer mig mer än viruset. Allvarligt. Och det finns människor som väljer att lyssna på dom!

Äldste sonen är molekylärbiolog. Men han arbetar numera hellre med människor, och med sina händer, än med data och experiment och med att skriva rapporter.

När jag frågar om han nu ändå inte ska gå tillbaka till sitt gamla ämnesområde och se om han kan vara till någon nytta i allt det här, så säger han att han är osäker på om hans kunskaper räcker till.

Så svarar bara den som ägnat större delen av sitt liv till att studera, disputera i, och forska vidare i ämnet det gäller.

Det är som vanligt. Det är alltid de okunniga som tror sig veta bäst.


bild: L.A. Rosemary. Ur serie :Interiores

Olika

Vi låste oss ute. Igen. Men det är bara att knacka på Pilars köksfönster. Hon har extranyckel. Och hon har ordning på allt. Faktiskt är hon fena på det, att hålla ordning. (Hur översätter google det!!?) Hos henne går allt som på räls. Ingen i hennes stora familj – det vimlar av barn och ingifta fastrar och morbröder och kusiner och sysslingar och en och annan mormor och svärson i hennes hus – fattas något. Och hon behöver inte leta efter var hon lagt vår nyckel. Hon vet var den är.

Maruja – vet vilka vilda örter som är bra för vad. Och när dom ska plockas. Och var. Och hur dom ska tillagas. Hon vet dessutom hur politik fungerar. Henne lurar ingen. Hon minns hur det var, hon kan berätta om förr. Och hon säger vad hon tycker och går och röstar när det är dags, hur mycket höften än värker. I värsta fall rotar hon fram käppen.

Paki – kan brodera dukar. Dukar stora som hav. Med dussin servetter till varje. Alla sorters stygn. Stjälkstygn, hålsöm, plattsöm, efterstygn…. Det blir oerhört fina dukar. Ibland sitter hon på en pall i dörröppningen till sitt hus och broderar. Ibland hänger hennes barnbarn över axeln och tittar på.

Jacinto – avslutade just sin översättning av Howl från engelska till spanska. Allt var där, stil, stämning, rytm, tidsanda, så träffsäkert.

Marsha – sätter direkt fingret på vad det är som är viktigt när jag tycker att livet strular till sig. Utan att tveka en sekund. Och hennes kramar är helt utan jämförelse.

Listan kan bli hur lång som helst. Alla kan dom en förskräcklig massa olika saker.

Till lycka för oss alla så är det inte exakt samma saker.

Jag tycker att det är bra att påminna sig om det ibland.

Att vi är olika.


Bild : Ella in the Garden, no 5