Juletid i stan

Igår körde vi till stan. Storstaden Malaga. För att hämta prints. Nya Ella. Nu hoppas jag på fina hem till dom. Och så ville vi se julbelysningen. Det är det man gör så här års – tittar på julbelysningen:


Kl 18.30 har solen gått ner. Stora gågatan i Malaga är fylld av människor som väntar på ögonblicket då ljusen ska slås på. Man tittar uppåt. Väntar, pillar på mobilen. En del kommer hit varje kväll, hela julhelgen.

⁃ Hur dags tänder dom? Frågar jag.

⁃ Tio i sju. En veinte minutos, svarar en man som sitter på lampposten alldeles intill oss. Han tycks egentligen lite för gammal för att ha lyckats häva sig upp på den, men nu sitter han där, och dinglar lite med benen. Det finns bänkar, men dom är alla redan upptagna.

Tjugo minuter – det stämde inte alls, för bara sekunden efter brakar det löst. Hela gatan lyses upp. Musik, ljus som tänds och släcks, oljud, handklappningar. Mer musik. Mer färg. Fler mobiltelefoner. Det skräller i högtalarna. Crazy music. Och sen blir det bara stilla, och ganska vackert, blinkandet upphör, människor sänker blicken från ljushavet ovanför dem, och börjar nöjda sakta flanera vidare i smågrupper. Barnen har fått lysande ballonger. Tanter tar vandra under armarna och böjer sina huvuden ihop. Uppe vid Plaza de Constitution spelar en blåsorkester, klädda i tomteluvor. Trombonisterna, tre stycken, följer uppmärksamt med i notbladen medan de inväntar sin tur.

Jag skriver till Marsha att jag känner mig grå som en mus i jämförelse med allt. Sen köper jag blå och turkos hårfärg i affären intill, för att åtminstone göra slingor i det grå. Det får Mari fixa. Marsha skriver tillbaka och undrar om det kanske är så att jag är lite amerikansk också, trots allt. Jag hade förstås mer tänkt att det skulle kunna vara lite piggt och punkigt med slingor. Men nu får det bli som det blir.

Det finns gott om turister även på vintern i Malaga. Tillfälliga besökare är lätt igenkännbara, särskilt de från nordeuropa. Det är de som fortfarande är lättklädda framemot aftonen. Men souveniraffärerna är väl förberedda. Så fort det blir mörkt rullar dom fram yllesjalar till dörren. 2 för 12 €. I vackra färger. Affärerna går nog rätt bra.

Nu var det inte alls något av det jag skulle skriva om.

Jag skulle skriva om hjärnan. Jag har tänkt en hel del på hjärnan. Det får bli imorgon. Eller en annan dag.

Calle Larios, Málaga

I otakt med (jul-)tiden

Vänner och familj i Stockholm skriver om långa dagar, om väntan på att det ska bli lättare, ledigare, bättre, ljusare. Och om underbara dekorerade julgranar, om stjärnor, pepparkakslycka och förväntan.

Tidsmässigt är mina hemländer i otakt.

I Sverige startar det med 1:a advent, bygger upp mot Lucia, och brakar slutligen löst den 24:e december. (Som skånefödd får man naturligtvis inte förakta Lille Julafton, den 23:e, heller). Sedan bromsar man mycket långsamt in mot 6 januari. Fast granen ska helst stå kvar till Tjugondag Knut, den 13:e.

I USA startar man visserligen med shopping, och med att klä in sina hus (och trädgårdar) i lampslingor, direkt efter Thanksgiving, men själva julcrescendot inträffar den 25 december. Tidigt på morgonen öppnar pyjamasklädda barn och vuxna alla sina presenter, och framemot eftermiddagen blir det gärna kalkon. (Igen. Samma meny som på Thanksgiving…!?) Den 24:e var oviktig. Sen är det över. Inte ens Annandag jul existerar.

I Spanien bygger man så sakteliga upp under hela december. Julbelysningen på stadens gator är superviktig. Den 24:e december är det familjemiddag. Gärna med mycket skaldjur. Och några inbjudna grannar. Här och var får en del barn numera lite presenter den kvällen, inspirerat av andra länder, men det är den 5 januari som är stor. Då blir det parader! Tre kungar kommer! Kakan ska ätas. Och – på morgonen den 6 januari får barnen äntligen öppna alla sina paket. Dagen efter är det vardag igen. Skoldag om det vill sig illa.

Allt detta under förutsättning att man bara följer just de kristna datumen och traditionerna…

Så här års är också jag alltid i otakt.