Vem älskar november i Mellansverige?

Valsen, av Ninna Kapadia

Brorsan bor alldeles utanför själva Stockholm. Det är bara en kort stund med buss.

När jag var här i somras gick jag genom björkallén i natten. När regnet plötsligt överraskade ställde jag mig under grenarna och väntade. När jag kom fram till huset hade håret torkat.

Nu är det november. Det är ännu bara eftermiddag och vi går genom parken på väg till middag hos yngste sonens och minsta barnbarnet. Det är redan väldigt mörkt ute. Jag lyser med mobilens ficklampa för att inte trampa i de värsta pölarna. Vi sneddar över den tömda stora plaskdammen.

Inomhus är det varmt och ljust. Vackert. Bordslampor, taklampor. Ljuslyktor.

Jag vet att under novemberkvällarna går folk på kurser och möten, och dom åker till sin kör och sjunger tillsammans. Man vänjer sig vid mörkret, säger dom, man vänjer sig vid allt. Linnea säger att man faktiskt till och med kan tycka om det. Hon säger att det kan vara som en lättnad. Att man kan tycka att när november äntligen kommer, så är det som att få krypa in under en filt, och bli lämnad ifred för ett tag. Alla tillägger att det blir bättre när snön kommer.

Om den kommer

Man vänjer sig?

Saga Wendotte, på Fotografiska i Stockholm

Nästa dag går vi till Fotografiska. Vi ser snö på bild. Det är faktiskt riktigt vackert. Jag önskar alla i Stockholm, av hela mitt hjärta, att snön kommer snart, att det blir precis lagom mycket snö, och att den ligger kvar precis lagom länge. Men själv har jag lite hemlängtan, efter mina berg och min solnedgång. Dit där frosten aldrig når. Blev jag någon annan när jag bytte plats? Eller bytte jag plats för att jag var någon annan? Eller kanske är jag bara jag. Precis som Ella.

Fotografiska museet i Stockholm.