Om etiketter – och om att lite bli en annan.

Ella in the Garden, no 33

Det är över 30 år sedan jag första gången packade ihop och flyttade till andra sidan världen. Den gången var det först Kalifornien. Sen Arizona. Det var innan internet, innan facetime och innan skype. Då ringde man bara kvarlämnade familjemedlemmar och vänner på julaftnar, från en telefon som satt på väggen i hallen och som hade en lång krullig sladd. Det var dyra och knastriga samtal. Ibland skickade man vykort och paket. Någon gång spelade man in ett kassettband och la det i ett vadderat kuvert med blåvita etiketter – ’by air’ – klistrade över både framsidan och baksidan.

Min engelska blev rätt bra med åren i USA. Men jag blev lite av en annan. En som fick tänka efter lite mer innan hon kastade sig in i samtal. En som alltid hade etiketten ‘from Europe ’ klistrad i pannan.

Efter nästan 10 år flyttade jag tillbaka till Sverige. (Nej, jag hade inte ens varit där och hälsat på). Svenskan var det inget fel på. Den satt i ryggmärgen. Men den räckte inte riktigt till. Det var så mycket som hade förändrats. Mjölkpaketen såg helt annorlunda ut. Busslinjerna hade nya nummer. Samtalsämnen var inte desamma. Jag var inte densamma.

Ibland visste jag inte längre exakt vilket det rätta svenska ordet att använda borde vara. Men jag aktade mig noga för att ta till engelska. Jag var rädd att det skulle ge mig etiketten ’lite mallig.’ Som någon som kände sig förmer. Som inte tyckte svenskan dög.

Nu är jag inne på nästa kapitel. Nu blir jag delvis en annan en gång till. Nu bor jag i ett gammalt hus i bergen i Andalucia och pratar knagglig spanska och äter middag klockan två, är utlänning men inte från England, ligger inte på stranden om dagarna, älskar inte öl, dansar verdiales på bar Miguel men orkar inte alltid stanna uppe till långt inpå småtimmarna. Någon som låter håret växa långt och grått, som gör konst fast aldrig i olja och som har börjat spela piccolo. Och som ibland känner sig dum för att hon inte alltid förstår vad alla säger.

Fast – ju fler och motstridiga etiketter, desto enklare börjar det kännas att helt enkelt bara vara sig själv, mitt i alltihop.

Vem älskar november i Mellansverige?

Valsen, av Ninna Kapadia

Brorsan bor alldeles utanför själva Stockholm. Det är bara en kort stund med buss.

När jag var här i somras gick jag genom björkallén i natten. När regnet plötsligt överraskade ställde jag mig under grenarna och väntade. När jag kom fram till huset hade håret torkat.

Nu är det november. Det är ännu bara eftermiddag och vi går genom parken på väg till middag hos yngste sonens och minsta barnbarnet. Det är redan väldigt mörkt ute. Jag lyser med mobilens ficklampa för att inte trampa i de värsta pölarna. Vi sneddar över den tömda stora plaskdammen.

Inomhus är det varmt och ljust. Vackert. Bordslampor, taklampor. Ljuslyktor.

Jag vet att under novemberkvällarna går folk på kurser och möten, och dom åker till sin kör och sjunger tillsammans. Man vänjer sig vid mörkret, säger dom, man vänjer sig vid allt. Linnea säger att man faktiskt till och med kan tycka om det. Hon säger att det kan vara som en lättnad. Att man kan tycka att när november äntligen kommer, så är det som att få krypa in under en filt, och bli lämnad ifred för ett tag. Alla tillägger att det blir bättre när snön kommer.

Om den kommer

Man vänjer sig?

Saga Wendotte, på Fotografiska i Stockholm

Nästa dag går vi till Fotografiska. Vi ser snö på bild. Det är faktiskt riktigt vackert. Jag önskar alla i Stockholm, av hela mitt hjärta, att snön kommer snart, att det blir precis lagom mycket snö, och att den ligger kvar precis lagom länge. Men själv har jag lite hemlängtan, efter mina berg och min solnedgång. Dit där frosten aldrig når. Blev jag någon annan när jag bytte plats? Eller bytte jag plats för att jag var någon annan? Eller kanske är jag bara jag. Precis som Ella.

Fotografiska museet i Stockholm.