De ofattbara kontrasterna.

På väg hem igen, i natten. Med buss. Det är riktigt mörkt ute. Vi åker först den nya motorvägen från Granada, och sen västerut. Allt vi ser är ljusen från spridda byar. Men innan vi viker av mot våra egna berg kommer vi att ana havet där ute.

Vi har varit på utflykt med verdialesgruppen, vårt spanska folkdanslag. Vi åkte iväg klockan 6 i morse. Vi har dansat, spelat, pratat och umgåtts med andra hela långa dagen. Snart är vi hemma igen.

Alla har tystnat i bussen. Men det betyder inte att vi sover. Det är en modern buss. Vi underhålls med action film. Eller någon sorts kombinerad action/komedi. Ljudet är högt uppskruvat. Några av oss är äldre. Några är betydligt yngre. Ingen störs av ljudvolymen. Eller det är åtminstone ingen som klagar.

Ibland börjar jag tänka på annat. Speciellt när jag är trött. Och det är mörkt därute.

Längs just den här sträckan – fast innan motorvägen byggdes – mellan Malaga och Almeria, gick en gång dödens karavan.

Det var en dag i februari 1937, under det spanska inbördeskriget. Dagen då Malaga föll. Och Franco-armén tog över. Dagen då många förstod att de måste fly, genast. Till Almería, för att där hitta båt till Barcelona och säkerhet. Man beräknar att det var 150.000 människor som gav sig av. Unga män, hela familjer, gamla – uppbrottet var plötsligt. Flykt. De flesta gick till fots.

Bara 30.000 kom levande fram till Almeria.

Vad de inte visste var att det som skulle möta dem längs vägen var en grym, intensiv och systematisk beskjutning med kulor och bomber från italienska och tyska krigsfartyg och flygplan utanför kusten. Och att ingen skulle stoppa slakten.

30.000 av 150.000.

Dödens Karavan.

Kontrasten mot idag är nästan obegriplig. Men det som hände är en del av den historia som format de människor jag träffat under dagen.

De pratas inte så mycket om det. För de gamla har önskan att till sist leva sina liv fullt ut tagit över. Och vem kan klandra dom för att de hellre vill skratta, dansa, och pussa på barnbarnsbarn.

De yngre? Vi andra? Vad händer när historien upprepar sig?

Sådant jag tänker på, i natten, på vägen hem.

A Almeria. From serie :Interiores.

Det brinner bland olivträden. Som det ska.

Det brinner i backarna. Men det är som det ska. Bara för att de flesta oliver är plockade, så är inte arbetet med träden över. Nu behöver de vård. Nu ska de beskäras, och de avklippta grenarna ska bort. Annars kan det bli ohyra i dem. Som sprider sig vidare. Lite extra näring skadar inte heller. Och regn tack!

Vi drar ihop grenruskor i högar. Eldar i kvällen. Det sprakar, och gnistor flyger upp mot den mörka himlen.

Nyklippta olivträd ser verkligen nyklippta ut. En del verkar lättat ruska på huvudet i vintersolen. Andra hukar liksom, lite osäkra. Blev det bra?

Snart har dom alla funnit sig.

Det finns olivträd som har stått här i hundratals år. Tusen kanske. Envist. Medan människor har kommit och gått. Man vet att bergen varit befolkade i åtminstone sjutusen år. Troligtvis väldigt mycket längre.

Det har funnits hus bland oliverna också. Mest små skjul av stenar och jord. Få av dem står kvar. De allra flesta har övergivits och inte lämnat något efter sig. De är borta för alltid.

Inte ens borgen uppe på bergstoppen finns kvar. Knappt inte ett spår. Det förstördes för tusen år sen. Den lever bara i historierna.

Det låg bland våra olivträd.

Jsg trampar runt med en viss försiktighet.

Olivträden höjer sig över minnen. Hårda stammar andas stillhet. Nya grenar spretar ut. Söker ljus. Ser världen.


Malaga Museum – Axarquia historia

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Museo_de_M%C3%A1laga