Jag känner mig ödmjuk.

Rudy i bussen på vägen hem genom bergen, i natten:

⁃ Jag är lite trött.

Vi har varit på benen i 10 timmar, spelande, dansande, pratande… Nu är vi på hemväg, tillsammans med de andra. Bara de sista kurvorna kvar. Inga gatlyktor, ett par enstaka möten. På bussens hatthyllor tronar instrument, hattar och skrynkliga plastpåsar med diverse överblivet. Jackor och koftor har krängts på, över nyss så bländvita skjortor. Det är mycket svalare nu. Och himlen är svart, bara en tunn månskära syns, men mobilskärmarna glimmar mellan sätena.

Hur många var vi som spelade? Dussintalet grupper. Hundratals människor, uppklädda, förberedda, förväntansfulla.

Och publiken? Många många… Småbarnsfamiljer, åldringar, studenter, ungdomar i dreads, män i kavajer, mammor i blommiga kjolar, eller vinterjackor med fuskpäls i kapuschongen. Anything goes för publiken. Även att stå tätt tätt till intill spelmännen – de ska stå tätt intill. Gitarrhalsarna sträcks rakt upp för att ta så lite plats som möjligt. Dansarna snurrar tätt intill varandra. Kastanjetternas färgglada band flyger i luften ovanför. Någon i publiken blir trampad på fötterna. Någon spelman får sött vin spillt på västryggen. ¡Olé! Det är fiesta.

Fiesta Mayor i Malaga är årets ojämförligt största festival för verdiales, den lokala folkmusiken i bergen. Och det är enda gången på året då tävlingsmoment ingår. Vi, varje grupp, blir poängsatta. Hur vi spelar, hur vi dansar, hur vi sjunger. Hur vi tar oss ut över huvud taget, allt bedöms. Det är inte på blodigt allvar, men vilka vill hamna sist? TV och tidningar är på plats. Alla har laddat i veckor.

Nej, vi är trötta nu. Vi har gjort vårt.

Jag känner mig ödmjuk. Vad annat kan man säga? Trött, och ödmjuk inför att vara så välkomnad av så många.

Det är mellandagar i Andalucia.

Video
Video

Foton: Rafael Fernández Pacheco

Spanska? – eller ”Pintando las paredes gris”

Tillbaka hemma sköljer det spanska språket över mig igen. Jag har alltid tyckt att det låter gott. Som varm mjölkchoklad. Mjukt. Speciellt här. Här suddas konsonanter ut, och ord blandas med leenden, gester, ljud.

I Andalucia har spanskan, kastilianskan, sin alldeles egen klang. ‘Andaluz’. Det kan vara förvirrande först, speciellt om man lärt sig uttal någon annanstans, men man vänjer sig. Och den låter ju olika i alla andra landsändar också. Te acostumbras. Mer eller mindre.

Fast riktigt så enkelt är det inte. Förutom dialekterna, och att grammatiken tycks bli mer komplicerad ju mer man lär sig, så spelar språken i sig en viktig roll på det nationella planet i Spanien. Här finns det ju fler än ett. Så vem ska bestämma vad? På vilket språk? I Katalonien, med Barcelona, pratas det katalanska, t.ex.. Många katalaner röstade för att bryta sig fria från övriga Spanien. Det är konfliktfyllt. Ingenting är löst. Åsikter går vitt isär, men att bara kalla det vanligaste språket, kastilianska, för spanska kan lätt förvandlas till ett ställningstagande.

Fast pratar gör man. Överallt. Hela tiden. På gatan, i gränden, genom den nerrullade bilrutan, hos doktorn, i färgaffären. Den som står bakom i kön får vackert vänta. Eller lägga sig i.

Har man inget att tillägga så upprepar man helt enkelt vad den andre sagt.

– Regando las flores?

Regando las flores.

Det fungerar alltid. Men det är bra om man kommer ihåg att le!


I övrigt håller jag på att renovera och röja upp i ateljén. Det är väldigt rörigt. Och Ella har betydligt mer tålamod än jag.

Målar väggarna grå?

Målar väggarna grå.

språkkurs i Málaga